Banorna på Luleå GK i Rutvik har fått lida av nederbörd och utebliven högsommar. Träningsgreenen vi står vid är hyfsat grön, men inte West Palm Beach-grön. I slutet av augusti drar Paulina Bergbom tillbaka till Florida där hon har pluggat två av fyra år på Keiser University.
– Jag spelade jättebra mitt första år. Ofta kan det gå lite sådär första året innan man har kommit in i det. Men nu gick det nästan chockerande bra. Förra säsongen spelade vi väldigt bra som lag, vi har fått in en ny tjej som har höjt hela laget och vi har en högre lägstanivå. Som lag har vi gjort det hur bra som helst. Det är lite annorlunda med collagegolf mot här hemma där man spelar för sig själv.
Hur går det till med lagspelet?
– Vi är tio tjejer i laget och i varje tävling får vi ställa upp med fem, så det är ett kval innan varje tävling. Det kan vara väldigt tight om platserna att komma med.
Hur har det gått för dig?
– Oftast har jag lyckats ta mig in till tävlingarna även om det såklart går upp och ned under säsongerna.
Paulina Bergbom anser att hennes styrka som golfspelare är det ”långa spelet” alltså det mellan tee och green. Samt drivet i att hela tiden vilja utvecklas och bli bättre. Att sikta högt. Och sikta högt det gör hon.
– Det är klart att målet är LPGA när jag är klar med skolan. Jag kan kvala in till ET (European Tour) och spelar man bra där brukar man klara sig. Men det är galet tufft! Speciellt nu när så många asiater har tagit sig in och blivit bra. De är väldigt duktiga och det blir färre och färre européer.Att ta sig till den nivån hon spelar på nu och eventuellt till högsta nivån, LPGA, uppvuxen i Sävast med den golfsäsong som råder där. Det är inte utan att man undrar hur det är möjligt. Bergbom tog sitt gröna kort vid sex års ålder och flyttade till golfgymnasiet i Uppsala när hon var 15. Men de nio åren tycker man borde vara ett ”handikapp” när man ska tävla mot spelare uppvuxna i Malaga, Halmstad eller Kalifornien.– Ja. Så kan det vara. Men man blir också lite härdad när man kommer från... ja, inte toppenmöjligheter och iväg till att spela på toppenbanor. Det är inte så att man klagar om det regnar eller så. Mer: ”Vad roligt det är med golf! Åh, vilka banor!”. Man blir inte bortskämd med bra greener precis.
När vi går tillbaka längs hål 18 svärmar myggen runt oss. Det stör både fotograf-Eriks knäppande och Paulina i svingen. Det är inget problem hon har i Florida.
– Verkligen inte. Här måste jag ha långbrallor på för att inte bli sönderbiten. Där handlar det mest om att det är för varmt.
Och krokodiler?
– Ja! På vår bana finns det massor av krokodiler och alligatorer. Innan jag åkte var det en av våra tjejer som klev ned i diket för att hämta en boll och då var det två stora ögon som stirrade på henne där.
Efter att ha hålat ut träffar vi Lars Sandberg, som ska stå för Bergboms motstånd i klubbens matchmästerskap.
– Det känns tungt. Hon har helt andra kvalitéer än vad jag har, säger Sandberg som har alldeles rätt där. Matchen är över med tre hål kvar att spela, i Bergboms favör.
När Erik ska fotografera frågar Paulina om vi vill att hon ska slå ”en push-draw”? Vi ser förvånade ut och mumlar ett ja.
Finns det motstånd här hemma för dig? Som du kan spela jämt med och som kan slå en ”push-draw”?
– Nja, det finns inte så många yngre och speciellt inte tjejer. Men det finns bra killar i klubben. Jag spelar tävlingar mot dem på klubben när jag är hemma, för att få tävlingsrutin. Det är lätt att spela bra mot farsan när det inte gäller någonting. Men annat att göra det när det är tävling, oavsett vem man möter, säger Bergbom som åker till USA i slutet av nästa månad. Skolan tog hon sig in på bland annat via att spela bra på ”Annika Invitational” som Sörenstam arrangerar.
– Det var många coacher och scouter där och efter det tog flera skolor kontakt med mig. Det var fyra av dem som jag tyckte var intressanta, alla i södra delen av USA, eftersom klimatet är bäst för golf där.