Senast jag träffade Jonas Lantto var sommaren innan han flyttade till Gävle. Det var på fotbollsplanen i Aapua, vindkraftverken slösnurrade i bakgrunden och solen nuddade bergstopparna i horisonten. Då frågade jag honom om det allsvenska intresset, inget var officiellt ännu, men jag minns ungefär vad han svarade.
”Jo… Vi får se…”
Jag ställde fler frågor, men svaret förblev detsamma. Blicken i backen, tyst mummel, nästan helt befriat från utstrålning och självförtroende. Jag kommer ihåg att jag tänkte att den lille, försiktige yttermittfältaren som just avgjort Midnattssolscupens final för Kiruna FF skulle bli fullständigt uppäten om han över huvud taget närmade sig en allsvensk fotbollsplan.
Nåja.
Lantto närmade sig den där allsvenska planen redan under hösten. När våren kom var han ett fast inslag i Gefles matchtrupp och sju år senare är han en av två spelare i laget som varit kvar hela tiden.
Den där lille, försiktige yttermittfältaren har blivit en Gefleikon.
– Nja… Kanske det, säger Jonas Lantto.
Vad är det som gjort att du stannat?
–Jag har trivts, jag har fått spela. Det är ganska lugnt och skönt här.
Du har haft erbjudanden att flytta under de här åren.
–Ja… Men jag vet inte hur seriöst, riktigt, det har aldrig blivit riktigt aktuellt eftersom jag inte haft något sug efter att flytta och alltid varit öppen med det.
Funderar du aldrig på vad som hade kunnat hända om du dragit till Holland eller någon annanstans?
– Nej, jag grubblar inte så mycket. Jag brukar inte drömma heller. Jag tar det som det kommer och just då har Gefle känts bra. Jag är inte alls besviken över mina val.
Blir du kvar här resten av karriären?
– Det vet jag inte. Jag planerar inte sånt, men jag trivs ju här. Jag har en förkärlek för trotjänarna inom fotbollen. Giggs och såna, som spelar hela sitt liv i samma klubb. Jag har ju bara varit i två klubbar under karriären, det är ju inte helt vanligt nu för tiden.
Jonas Lantto har kvar mycket av det där tystlåtna från kvällen i Aapua, särskilt när han ska prata om sig själv och sina insatser. Men på sju år hinner det naturligtvis hända saker, inte bara med ansiktsbehåringen.
– Lite mediatränad har man blivit, hahaha. I år har jag gjort en… nej, två intervjuer med Aftonbladet och en med Expressen. Det har varit fullt upp. De ville till och med komma hem till mig och göra tv, men då fick jag säga nej.
Lantto var 19 år när han lämnade Kiruna. Pelle Olsson, Gefles tränare, såg en match mellan Kiruna och Enköping på hösten och såg något han gillade. Men den första tiden i den nya staden var svår.
– Det var lite kämpigt i början. Ökad träningsdos, tuffare tempo, man började tvivla på sig själv när det inte gick lika bra som hemma. Men när det började släppa på träningarna har det som gått av sig själv.
Det är ett stort steg att ta från de lägre divisionerna till allsvenskan, både för dig och för alla andra norrbottniska talanger.
– Ja. Jag fick bra hårdhet i och med att jag började tidigt med a-lagsfotboll. Jag spelade division II när jag var 15, har alltid varit minst och fått anpassa mig till det.
Det har ju funnits en tradition av… Hrrmmhrrmm… låt oss kalla det ”hårt” spel i Kiruna. Det kanske hjälpte i din omställning?
– Nå, det var väl inte så farligt som några år innan, när den gamla generationen fortfarande höll på. Men det har helt klart hjälpt. Det var en jävla bra fotbollsutbildning där uppe, det går alltid att komma vidare med den även om man inte klarar det som spelare.
Hur viktig har Pelle Olsson varit för din utveckling?
– Väldigt. Han har trott på mig, fast jag inte varit bra har jag fått spela, han har alltid litat på mig.
Men nu börjar en ny era, både för Lantto och Gefle IF. På söndag är det allsvensk premiär på bortaplan mot Mjällby och med sin rutin blir Lantto en av lagets viktigaste spelare. Samtidigt ska både han och resten av föreningen – för första gången sedan 2005 – klara sig utan Olsson, som tagit över Djurgården.
– Det går bra. Var sak har sin tid, vi har haft stor spelaromsättning förr. Jag får bära en lite annan roll, kanske, men jag tror inte att det blir några problem.
Sorglöst? Lite naivt? Kanske. Å andra sidan har Jonas Lantto redan upplevt sin tyngsta tid som fotbollsspelare. Under fjolårssäsongen drog han sönder baksida lår, kom tillbaka – och drog sönder låret ännu mer.
– Jag har fått rehabträna ett år nu. Jag gör det fortfarande. Muskeln gick nästan av, jag har varit till en massa experter innan jag fick klarhet i exakt hur illa det var. Jag var borta åtta veckor först, spelade lite för mycket för snabbt och sen gick muskeln sönder på ett annat ställe. Då blev det sex veckor till…
Lantto missade 13 matcher i allsvenskan, Gefles europacupäventyr och slutade dessutom plugga de kurser som han börjat på högskolan i stan.
– Det var inte så jävla kul. Jag blev lite deppig, tog en paus i pluggandet och hade inte så mycket energi. Det är segt att rehabträna, det blev för jobbigt att gå till skolan, det är samma sak hela tiden och oftast i ensamhet. Men det fanns ju en fördel: När grabbarna åkte iväg med bussen kunde jag gå till stranden. Det har man inte varit bortskämd med de senaste åren…
Hur stor betydelse hade din skada för att Gefle faktiskt höll på att åka ur i fjol?
– Nää… Det vet jag inte. Det var nog andra orsaker.
Lantto funderar lite, ler snett och inser att han faktiskt skulle kunna dra ett skämt här.
– Vi hade nog slutat topp fem om jag varit frisk. Hahaha…