Det var en sån där vårvinterdag som alla norrbottningar drömmer om. Solen vräkte ner, det droppade från taket men nattkylan hade gjort att drivorna fortfarande låg meterhöga runt Tallbackas konstgräs.
Fotbollspremiär? Tja, varför inte. Bara tjugo minuter tidigare hade ju Marcus Hellner, Charlotte Kalla och de andra världsstjärnorna gått i mål uppe på Dundret.
I säsongens första match, hemmapremiären mot Valbo, ställde GM upp med sju engelsmän och fyra svenskar. Det går att rikta kritik mot det, tränaren Krister Taivalsaari har hört både det ena och det andra argumentet för varför det är fel, men här är anledningen till att det är rätt:
GM vann publikligan i fjolårets division III. Till de två sista kvalmatcherna till tvåan i fjol kom över 3 000 åskådare. Den här dagen var som gjord för att sitta på en rödingsjö eller vid en kaffeeld – eller se en skidtävling – men ändå kom flera hundra och såg på Gällivare/Malmberget. Det spelar liksom ingen roll att laget är uppdelat i två nationer, att klubben är en sammanslagning av två föreningar – tack vare framgångarna har det här har i någon mån blivit bygdens lag.
Den här bygden hade inte haft något lag om det inte varit för britterna.
Medan Norrbotten bjöd på det bästa av två världar var GM-spelarna inte på humör för att bjuda på någonting. Spelet var statiskt, bollarna var så långa att Mikael Jannok hade behövt byta namn till Bengt och på mittfältet sprang tre man och slogs om att få hålla i taktpinnen. Valbos ledningsmål i första halvlek var helt och hållet logiskt och paus var stämningen i omklädningsrummet lätt irriterad.
– Jag är ju inte så mycket för att skrika, säger Taivalsaari och ler lite snett innan han fortsätter:
– …men det behövde jag inte heller. Den biten skötte spelarna ganska bra själva.
I andra halvlek flyttade Aaron Spear ner lite grann, Mac Charour klev framåt och plötsligt hade GM ett mittfält med djup istället för tre man som sprang på led och ropade efter bollen. Plötsligt gick det bra att kombinera sig ut på kanterna, plötsligt fick hemmalaget långa anfall, plötsligt avväpnades gästernas kontringar redan innan de kunde börja. Det var småtrevligt, snabbt och stringent – trots att laget egentligen aldrig spelat 4-2-3-1 innan den här säsongen.
– Nej, det har ju som alltid varit 4-4-2 här. Dels har vi, i ärlighetens namn, inte haft de bästa fötterna i laget, dels har det varit ett system som alla kan. Nu klarar vi av att spela det – i alla fall en halvlek – och Aaron Spear kan styra hela laget på egen hand, säger Taivalsaari.
Tre mål, två ribbträffar och en massa halv- och helchanser talar sitt tydliga språk. När GM har sin ordinarie uppställning finns det fart och finess, kraft och kompetens för att spela jämnt med betydligt bättre lag än Valbo.
Problemet är bara situationen på slutet – och frågeställningen som den skapar:
Hur många gånger den här säsongen kommer egentligen Gällivare/Malmberget kunna spela med ordinarie uppställning?
Mittbacken Elliot Green och motståndarnas Alexander Sjöström hamnade i en duell. Jag ska inte säga att jag såg hur det hela startade, men jag vet hur det slutade – i ett sånt där Tom och Jerry-moln, ni vet, med fötter, knytnävar, krutrök och kort.
När allt lugnat sig hade de båda slagskämparna fått varsitt rött. Dessutom hade Kieren Conibear-Thraten (med både namn, utseende och glidtacklingar fullt värdiga en irländsk krigarkung från långt innan Ansgar kristnade den gröna ön) fått sitt andra gula och i nästa match är halva Krister Taivalsaaris backlinje avstängd.
– Jo, nä, det var ju inte optimalt för oss. Det är ju ett problem, vi har ett rätt bra lag – men vi är tunna, säger Taivalsaari och suckar.
Vi känner igen problematiken, den går igen i de flesta norrbottniska lag i de högre divisionerna. Det finns en bra förstaelva, kanske två-tre dugliga avbytare – men sen är det slut. Gällivare/Malmberget kommer att få lida för det, precis som många andra, men inte än.
Förhoppningsvis.
–Vi har folk som kan kliva in nu, det ska gå. Men vi har ju inte råd med två utvisningar i varje match, säger Taivalsaari.
Just där, just då spelade det där ingen roll. Det där händer i morgon, i dag droppar taken och spelarna firar så att de håller på att riva sporthallen vid planen. Gällivare/Malmberget vann sin första match i division II efter att ha legat under i paus.
Mentalt sett hade det här laget inte kunnat önska sig en bättre start.
Aaron Spear sa det bäst efter matchen. På engelska, naturligtvis.
– Nu har vi visat för alla – inklusive oss själva – att vi inte bara är ett lag som kan spela i medgång. Vi kan bättre och klarar av att plocka fram det även när det går tungt. Det finns ingen anledning för oss att ha dåligt självförtroende i den här serien.