Supertalangen som fick nog och lade av
I somras tog Gällivares superlöfte Hanna Wennström brons på JVM. Men när hon stod på prispallen visste hon att det var för sista gången.Hon hade redan bestämt sig för att lägga av. - Jag var less på allt som hade med brottning att göra, säger hon.
Gillade resorna och tävlingarna.
Foto:
När de tävlar ser det hur lätt ut som helst och medaljerna bara regnar in.
Men det som inte syns är att bakom all OS-glamour och VM-yra finns hur mycket blod, svett och tårar som helst.
För att lyckas nå stjärnorna i en idrott krävs ett psyke av stål och en vilja av renaste guld.
Ja, det krävs nästan omänsklighet för att gå från superlöfte till världsstjärna.
En som vet är brottaren Hanna Wennström, 19, från Gällivare och för henne blev satsningen till sist för mycket.
- Jag beundrar verkligen de som lyckas. Jag tror inte att folk förstår vad som krävs, säger Hanna som valde att lägga av med brottningen i höstas.
Som femåring satte hon på sig sitt första brottarlinne. Sedan dess har Hanna Wennströms liv formats kring sporten.
- Jag var alltid "hon som brottades", det var min identitet, säger Hanna när vi slår oss ner på Gällivares lokala kinarestaurang.
Hanna har tagit en längre lunch från sitt nya jobb i en av stadens butiker för att berätta för NSD om sin brottarkarriär och sitt beslut att lägga av med sporten som hon älskar så mycket.
Hennes potential på brottarmattan märktes tidigt och hon blev en av stöttepelarna i Gällivare BK:s talangfabrik. Tillsammans med tjejer som Johanna Mattsson, Linda Larsson och Sofia Mattsson har Hanna Wennström brottat hem otaliga medaljer till den framgångsrika klubben.
Hon har tävlat på allt från ungdoms-SM till junior-VM. De största meriterna är två JEM-guld och ett JVM-brons.
Men allt har ett pris.
Och för Hanna Wennström kostade brottningen för mycket.
Hann aldrig göra nåt annat
Under sitt sista gymnasieår tränade hon uppemot två gånger om dagen. Vid varje lov och ledig stund ökades träningsdosen.
- Jag hade aldrig någon tid över för annat. Jag hann inte träffa kompisar, prova på ett jobb, gå på stan, fika - ja, göra sådant som vanliga människor gör, berättar Hanna samtidigt som hon noggrant kollar in menyn.
- Till sist blev jag less på allt som hade med brottning att göra. Att hela tiden tänka på vad man åt och gjorde, att hela tiden vara nervös för att skada sig eller blir sjuk, säger hon vidare och beställer in en szechuan kyckling med ris och en läsk.
Tidigare kunde hon bara drömma om sådan mat. Som brottare måste man ständigt tänka på sin vikt och Hanna, som på slutet tävlade i 44-kilosklassen, tvingades banta hela somrarna.
- Det var oftast mästerskap på somrarna och då bantade alla ner sig en viktklass. Nu längtar jag till den här sommaren då jag kan åka på semester och äta glass, säger hon och ler.
Men beslutet att lägga av med brottningen var inte enkelt. Det krävdes mycket velande fram och tillbaka innan Hanna definitivt bestämde sig förra våren. Planen var att hårdträna fram till JVM i Istanbul i augusti för att sedan kunna lägga av när hon var på topp.
- Jag ville inte avsluta min karriär med att göra sämre och sämre resultat. Jag ville sluta när jag var som bäst, säger Hanna som fick med sig ett JVM-brons hem från Turkiet.
Ångrade du dig inte när du stod på prispallen?
- Det var väldigt kul att stå däruppe och i en kort stund tänkte jag att det kanske var värt att fortsätta, men sedan insåg jag att det inte var det, säger hon och fortsätter:
- Men det var ett tufft beslut att ta, att gå från ett liv till ett annat.
För ett par år sedan drömde Hanna Wennström om att vinna OS-guld. Nu är planerna annorlunda och framtidsdrömmen är en utbildning som civilekonom.
Hanna tränar innebandy ett par kvällar i veckan men hon kan inte riktigt ge upp brottningen trots allt. Ibland tränar hon på mattan, men med en grupp som inte alls satsar på det sättet hon är van vid.
- Brottningen är fortfarande en stor del av mitt liv och jag vill inte släppa den helt. I framtiden skulle jag gärna bli tränare i någon barngrupp, säger hon och tar en tugga av den starka kycklingen.
Är det inte jobbigt att aldrig få veta hur bra du hade kunnat bli?
- Jo, lite. Jag kan tänka på det ibland. Men samtidigt vet jag hur mycket kraft, energi och tid jag hade varit tvungen att lägga ner.
Hanna Wennström är en bestämd människa. Utan sin envishet hade hon aldrig kommit så långt i sin brottarkarriär.
Men hon hade nog inte heller klarat av att sluta om hon inte varit så säker på sig själv och vad hon ville.
"Många blev chockade"
För det krävs nog lika mycket mod att lägga en karriär på hyllan som det gör att ta sig till toppen.
När Hanna berättade för familj, vänner, lagkamrater och tränare att hon skulle sluta blev reaktionerna starka.
- Många blev chockade och jag vet inte om alla förstod. Jag hade ju inte gett några signaler att jag skulle sluta. Jag hade inte ens berättat det hemma.
Var det någon som försökte övertala dig att fortsätta?
- Ja, i stort sett alla. Min familj tyckte att det var tråkigt och jag fick hela tiden höra "du har ju tid på dig, varför ska du sluta, det gick ju så bra". Men jag hade bestämt mig.
Kan du känna att all din satsning var förgäves?
- Nej, jag har ju alla mina meriter kvar och de kommer alltid att finnas där. Brottningen har gett mig otroligt mycket.
Tror du att du återupptar satsningen någon gång i framtiden?
- Nej, det är jag ganska säker på att jag inte gör.
Lunchen börjar närma sig sitt slut och Hanna Wennström måste skynda tillbaka till sitt jobb.
Hon har ju ett helt nytt liv som väntar.
Hanna Wennström tycker till om...
Vad som drev henne som brottare:
"Kompisarna framför allt. Och så såg man alltid fram emot resorna och tävlingarna."
Det är tuffare för tjejer att satsa på en sport:
"Ja, kanske. De har ju inte riktigt samma medel och får inte heller samma hjälp med sponsorer som killar."
Pressen från omgivningen:
"Det är klart att man haft en del press på sig, bland annat från klubben. Man fick höra saker som ’hon vann JVM-guld när hon var så gammal, ska inte du också det?’. Men jag tror ändå att man behöver känna press för att orka ge det där lilla extra på tävling och träning."
Hur det skulle kännas om någon av hennes lagkompisar nådde ända fram till OS-guld:
"Jag skulle känna mig både glad och stolt över att känna henne och ha tränat med henne."
Om att träna två pass om dagen under studentveckan:
"Jag fick i alla fall ledigt på balkvällen och det var inte jordens undergång."
Var hon skulle vilja resa:
"Många i min ålder drömmer om resa runt och se världen innan de börjar plugga. Men jag har redan sett världen så jag skulle helst vilja åka till Grekland och bara sola och bada. En sådan resa som alla andra redan har gjort."
"Kompisarna framför allt. Och så såg man alltid fram emot resorna och tävlingarna."
Det är tuffare för tjejer att satsa på en sport:
"Ja, kanske. De har ju inte riktigt samma medel och får inte heller samma hjälp med sponsorer som killar."
Pressen från omgivningen:
"Det är klart att man haft en del press på sig, bland annat från klubben. Man fick höra saker som ’hon vann JVM-guld när hon var så gammal, ska inte du också det?’. Men jag tror ändå att man behöver känna press för att orka ge det där lilla extra på tävling och träning."
Hur det skulle kännas om någon av hennes lagkompisar nådde ända fram till OS-guld:
"Jag skulle känna mig både glad och stolt över att känna henne och ha tränat med henne."
Om att träna två pass om dagen under studentveckan:
"Jag fick i alla fall ledigt på balkvällen och det var inte jordens undergång."
Var hon skulle vilja resa:
"Många i min ålder drömmer om resa runt och se världen innan de börjar plugga. Men jag har redan sett världen så jag skulle helst vilja åka till Grekland och bara sola och bada. En sådan resa som alla andra redan har gjort."
Så jobbar vi med nyheter