På väggen i vardagsrummet hänger två tallrikar. De är blåvita med guldkant och om man kollar som hastigast skulle de kunna ingå i en servis från 1700-talet, eller vara dagens fynd från kvartersloppisen. Experterna i Antikrundan skulle enkelt kunna säga vilket år de är ifrån - men hur mycket de är värda?
Knappast.
Tommy Holmgren har ingen aning om i vilken låda som hans fyra SM-guld ligger i. Han tror att de kan finnas på vinden men han skulle helst rådfråga sin fru Eva, som han hängt ihop med sen sjunde klass.
Men tallrikarna - de har han koll på.
- Glenn Strömberg har samma frissa i dag. Fast jag tror ändå att det var lite tjockare då, säger Tommy och pekar på motivet.
Tallriken som hänger lite längre ner är från säsongen 1981/1982 och skildrar klubbens stoltaste ögonblick.
Det ösregnade på Ullevi den där 15 maj när 42 000 åskådare hade samlats för att se IFK Göteborg möta storklubben Hamburg i Uefacup-final. Tord Holmgren, Tommys storebror, fick arenan att lyfta när han sköt in 1-0 som också blev slutresultatet.
Dramatiken steg inför returmötet och Gällivaresönerna hade två viktiga roller startelvan. Tord var känd för att springa bäst, mest och hårdast på en fotbollsplan och "trollgubben", som de kallade Tommy, var känd för att kunna snurra upp vilket försvar han än mötte.
Tyskarna tog ut segern i förskott
Tommy skrattar till och går till vardagsrummet för att hämta något.
- När vi kom till Hamburg hade de tryckt upp vimplar där det stod att de redan hade vunnit Uefa-bucklan. Det var den tändvätskan vi behövde, säger han med ett fast grepp om det mörkblåa tyget med guldiga fransar.
Efter mål av Dan Corneliusson, Torbjörn Nilsson och Stig Fredriksson fick bucklan, för första gången i världshistorien, checka in på flighten till Göteborg.
Den andra tallriken är från 1987, då Holmgrenbröderna och IFK Göteborg vann Uefacupen igen. Den gången slog Blåvitt Dundee United DC från Skottland efter 1-0 hemma och 1-1 borta.
- Jag skulle nog ha kunnat spela några år till...,säger Tommy och kollar ut genom fönstret.
Tommy är uppvuxen i Palohuornas, en by i sydöstra Gällivare.
Som nioåring började han spela fotboll i grannbyn Hackas men när flyttlasset gick till centrala Gällivare så blev det också klubben han skulle fostras i. Som 18-åring skrev han tillsammans med storebror Tord på för IFK Göteborg och det blev hans hemadress till 1989.
Trots anbud från stora klubbar i Europa och 26 matcher i det svenska landslaget valde Tommy som 30-åring att avsluta sin fotbollskarriär på elitnivå.
- Men beslutet att flytta upp var enkelt att ta. Min son var sjukare när vi bodde i Göteborg än i Gällivare. Det blev avgörande.
Äldsta sonen Dan är dammallergiker och mådde betydligt bättre när han var och hälsade på farmor och farfar i Gällivare. Så familjen bestämde sig för att börja bygga på ett allergisanerat hus i Gällivare samtidigt som Tommy fortsatte med fotbollen i Gällivare SK.
Var det svårt att sluta?
- Det var svårt men ändå skönt. Jag hade inte motivationen att träna längre och då måste man sluta. Jag kände att det var bra nu och jag var ganska sliten. Jag hade inte längre någon lust att sitta på en buss till Stockholm och sova på hotell. Jag hade gjort det i 14 år.
Saknar du fotbollen?
- Ja, ibland. Det beror på vilken årstid det är. När sommaren kommer är det skönt att vara ledig. Men om man ska träna ett lag måste man göra det helhjärtat. Man kan inte bara gå ut och ställa sig. Men eftersom mina barn spelar så tittar jag mycket på fotboll och håller koll på Blåvitt.
Straffdramat som fortfarande gör ont
Det är torsdag och klockan har hunnit bli några minuter över två. Solen strålar in genom köksfönstret och om fyra timmar börjar Tommy sitt pass på Gällivares Brandstation.
Men just nu tänker han inte på att släcka bränder. Eller, ja, i så fall den på Camp Nou 1986.
IFK Göteborg mötte Barcelona i semifinal i Europacupen. Tommys vänsterfot gjorde mål i den första matchen då IFK vann med 3-0 men på Camp Nou var det svårare, tuffare, hårdare.
Efter 70 minuter hade Pichi Alonso gjort tre mål och matchen skulle avgöras på straffar. Men då höll inte nerverna för Blåvitt. Roland Nilssons och Per-Edmund Mordts missar tog i stället Barcelona vidare.
- Jag har sett reprisen på den matchen en gång, men jag var tvungen att slå av. Det blev för jobbigt. Jag vill aldrig mer se den, säger Tommy.
Innan Tommy valde att avsluta sin proffskarriär var han het ute i Europa - flera klubbar var ute efter Gällivares bolltrollare.
- Jag var på väg ut ett tag och hade jag fiskat hade jag säkert fått ett kontrakt. Men jag var inte så framåt och det rann ut i sanden. Jag trivdes så bra i Göteborg.
Ett val som han ibland funderar över.
- Det hade varit roligt att prova på och se hur långt jag hade kunnat ta mig.
Har fortfarande kontakt med guldlaget
Efter flytten hem dröjde det inte länge innan han blev tränare för Gällivare SK:s a-lag och senare för klubbens juniorlag.
- När jag började som tränare var det bra spelare som var med, vi klättrade i serien och alla var engagerade. Tränade vi fem gånger i veckan var alla där, det är inte som i dag, då det faller bort tre-fyra spelare när det regnar lite. Jag är egentligen inte så mycket för att åka på utbildningar och samtidigt kunde jag inte i det långa loppet leva på gamla meriter. Men det var roligt att coacha.
I dag har han inga tränaruppdrag i klubben - trots att erbjudanden strömmar in.
- Mellan varven finns det ett sug att komma tillbaka. Ibland är det lite trist att inte vara med. Men jag är ute mycket, är i stugan och i fjällen. Sen åker man efter ungarna i Luleå och Boden. Man blir bekväm.
Var tränarrollen ett sätt att hålla kvar i fotbollen?
- Ja, det var ett intresse. Sen blev det ännu mer aktuellt eftersom mina söner och min dotter spelade och spelar.
Att återpassa sig till ett "normalt" liv var inga problem för Tommy. Under sin tid i Göteborg hade han hela tiden studerat och jobbat.
- Så fort jag slutade var jobb prio ett. Jag hade det mycket lättare än vad många andra hade det som slutade med fotbollen på den tiden. De som inte fick ett jobb efter fotbollskarriären hade det tufft. Jag tror att många föll när det inte längre fanns någon som knackade på dörren med lönekuvertet.
I dag har Tommy kontakt med några av sina före detta lagkompisar. Stig Fredriksson, som han trivdes tillsammans med på och utanför planen, snackar han med över telefon eller träffar när han åker ner till Göteborg. Även Ruben Svensson, Torbjörn Nilsson och Thomas Wernersson finns med i den telefonlistan.
Men mycket av sin fritid ägnar han åt att vara ute i skogen och pyssla i stugan. Där får han tid till att tänka och andas frisk luft.
Tid att tänka på Sven-Göran Erikssons träningsupplägg eller om Glenn Hyséns målgest var bättre än hans. Eller om Glenn Strömbergs hår verkligen var tjockare på 80-talet.