"Han ligger bakom Dundret och är död"

Det var en söndagkväll under slutet av 1970-talet. Klockan närmade sig 22 när telefonen ringde hemma hos Eric Nylander i Gällivare. I luren hördes en orolig kvinnoröst:

"Är det du som har hand om Dundret Runt? Min Johan har åkt i dag och han har inte kommit hem. Han ligger bakom Dundret och är död".

Nylander, som då var ordförande i Dundret Runt-kommittén, svarade vänligt:

"Nej, det tror jag inte. Vi har folk som åker skoter och tar upp eftersläntare".

Men damen i luren gav sig inte:

"Han kan ha blivit kissnödig och gått på sidan bakom en gran och nu ligger han på sidan av spåret".

Eric Nylander lovade den oroliga kvinnan att undersöka vad som hade hänt med den försvunne skidåkaren. Loppet var över sedan många timmar, men han ringde ett par samtal till några av funktionärerna som varit ute i spåret. Till sist fick han napp. En kontrollant hade vetskap om att Johan hade orkat så långt som till Porjusvägen. Där hade han gett upp, hoppat in i en taxi och åkt hem till en kompis för att festa.

Eric Nylander fick ringa tillbaka till den oroliga kvinnan och lugna henne, berätta att Johan inte alls låg död på Dundret utan att han festade i en lägenhet i Malmberget.

En januaridag 1965 var Skid- och Friluftsfrämjandets intendent samt Skogsmulles skapare Gösta Frohm på besök i Gällivare för att prata om motion, "håll i form" och skidåkning. När han såg Dundret fick han en idé: Borde man inte starta ett motionslopp runt fjället – utan tidstagning. Samtidigt ska han ha sagt: ”Dundret Runt, säg namnet flera gånger och det blir poesi”.

Sagt och gjort. Den 11 april samma år ställde sig 228 deltagare på startlinjen för att köra den allra första versionen av Dundret Runt. Redan då kunde deltagarna välja mellan två distanser, tre eller sex mil. Men spåren såg annorlunda ut än i dag. För tremilsåkarna inleddes loppet med en linbanetur upp till Dundrets topp, därifrån fick de sedan korsa berget ner mot Kelvakontrollen på sydsidan.

Eric Nylander var en av pionjärerna bakom Dundret Runt, han brann verkligen för loppet. Enligt gamla berättelser hade han som regel att redan klockan fem på morgonen köra ut med blåbärssoppa och varm saft till kontrollanterna. Sedan höll han i gång fram till 22-tiden på kvällen. Men han jobbade inte ensam. Dundret Runt, som nu är inne på sin 54:e upplaga, har i alla tider varit väldigt beroende av en stor mängd eldsjälar och volontärer. Så är det än i dag.

–  Vi har en ren organisation som är på säkert över 100 personer. Sen har vi kontrollerna där företag går in och tar hand om allt. Det är åtta kontroller med ett snitt på tio personer vid varje kontroll. Ja, det är många frivilliga, säger Stefan Nieminen som jobbar med Dundret Runt för femte året i rad.

"Det här blir en lätt match för en vältränad pojke."

Journalisten och författaren Jan Sundfeldt från Obbola i Västerbotten hade tagit sig till Gällivare för att göra ett reportage om Dundret Runt. Det är oklart exakt vilket år det var, men troligtvis någon gång under 1970-talet. Planen var att åka loppet själv för att sedan skriva om sina upplevelser i Friluftsfrämjandets tidning "I alla väder". Sundfeldt betraktade sig själv som en god skidåkare och före loppet var han minst sagt optimistisk när han till tävlingsledaren sa vilken "lätt match" det skulle bli.

Det blev det inte.

Sundfeldt skulle komma att inleda sin artikel om loppet med meningen: "Det här är historien om ett misslyckande".

Han hade under loppet gått in i den berömda väggen och tvingats bryta efter 46 kilometer. Efter att ha kräkts ner "hela nejden runt Gällivare trakter" och färgat snön "gredelin" av återvändande blåbärssoppa hade han ändå lyckats ta sig till Kelvastugan 12 kilometer från mål. Där hade han sedan vägrat sätta på sig skidorna och i stället fått skjuts till målet av spårläggaren Elam Eriksson, liggandes under en päls i en pulka.

Många är de som har kroknat av de tuffa spåren runt Dundret. Varje år bryter ett antal åkare loppet. Värst var det nog nästan 1969 då tremilen fortfarande inleddes med en linbana upp på Dundret. Banan hade en väldigt utmanande utförsåkning som av regel krävde många skid- och stavbrott. Men det här året var värre än vanligt. Vädret hade skapat ett ruggigt isföre, vilket gjorde det i stort sett omöjligt både att bromsa och ploga. I en jubileumsskrift om Dundret Runt från 1994 beskrivs mardrömmen: "Alla avbrutna skidor och stavar hade blivit en präktig valborgsmässoeld. Med blåmärken och trasiga näsor fick många skjuts tillbaks till starten".

Året därefter ändrades spårriktningen och linbanan slopades.

För väldigt många har Dundret Runt blivit en viktig tradition, ett vårtecken som inte får missas. Ingvar Mosesson, 61, bor i Luleå men kommer från Gällivare. Han var åtta år då han åkte loppet för första gången. Nu till helgen ska han åka för 52:a gången.

– Det var mina föräldrar som tog med mig första gången, de åkte båda två. Sen har det blivit en bra avslutning på säsongen. Numera är det nästan som ett måste, säger han.

Ingvar Mosesson beskriver charmen med Dundret Runt:

– Man träffar gamla kompisar, det är många som kommer tillbaka och åker. Det är kul. Man har ju inte så bråttom numera, utan stannar och pratar med de man känner. Man njuter.

Dundret Runt har från starten varit ett rent motionslopp, utan tidstagning. Det kallas för Sveriges äldsta "håll i form-lopp". Loppet har blivit större på många sätt sedan starten 1965. Då var det 228 åkare som tog sig runt. Nu för tiden handlar det om ungefär 2000 åkare totalt. Men då finns det också fler lopp att välja bland. Tremilen och femmilen körs fortfarande, som vanligt, utan tidstagning. Men för de som faktiskt vill tävla finns sedan 2012 NSD Classic, ett lopp som bland annat vunnits av åkare som Charlotte Kalla, Marcus Hellner och Daniel Rickardsson. Dessutom finns Dundret Runt Skate samt Barnens Dundret Runt – två lopp som också lockar många.

Vädret är en viktig faktor för hur många åkare som ställer upp varje år. Lokalborna väljer oftast att vänta till den allra sista dagen innan de anmäler sig till loppet.

– Vi har försökt få folk att anmäla sig tidigt, vi lottar bland annat ut skidor för fyra tusen spänn. Men det spelar ingen roll vad vi gör. De lokala åkarna väntar ofta ända till lördag morgon med att bestämma sig. Varför åka Dundret runt om det är nordvästlig vind och snöar när de kan åka en vacker dag i spåret, säger Stefan Nieminen.

Ingvar Mosesson har åkt Dundret Runt i alla tänkbara väder och fören.

– Jag kommer ihåg att jag fick skäll en gång av de där som spårade femmilen. När vi åkte över myrarna sa han åt mig att jag måste hålla mig på spåret. Men man såg ju inte spåret för det blåste och snöade så hemskt. Då och då klampade man ner en halvmeter i djupsnön, men det var bara att ta sig upp igen och försöka hitta spåren.