De just nu pågående världsmästerskapen där sprinterfenomenet Usain Bolt precis har sagt tack och hej till en hel värld. Karin Bergdahl från Kalix hade en lång och framgångsrik karriär som spjutkasterska med landslagsuppdrag, svenska rekord och JEM-brons på meritlistan. Den 53-åriga före detta spjutkasterskan är utbildad arbetsterapeut och i dag arbetar hon som områdeschef inom stöd och omsorg i Kalix kommun och hon bor i Ytterbyn utanför Kalix.
Hon minns hur det var att komma till ett VM-rusigt Helsingfors. Året var 1983 och det här var första gången som VM i friidrott arrangerades.
– Jamen det var ju stort att bara få finnas där. Jag minns att jag var ytterst nära att ta mig till final. Det var Fatima Whithbread som petade ned mig från tolfte till trettonde plats i sitt sista kast och där försvann också min finalplats, berättar hon.
Två år efter satte hon svenskt rekord med 63,64 vilket var ett mycket gångbart resultat även internationellt. Sofi Flink har i dag det svenska rekordet på 61,96 trots att det kastet var nästan två meter kortare än Bergdahls.
– I och med att fler började kasta så långt gjordes spjuten om. I och med det raderades också alla gamla rekord och man började om på ny kula, berättar Bergdahl.
När hon än en gång vandrar på Furuvallen i Kalix kommer minnen över henne.
– Främst tänker jag ju på min pappa som inte finns längre. Han tränade ju mig och tillsammans har vi många timmar här, säger hon och ser ut över gräset.
Sedan får hon stanna och torka på några tårar.
– Det blir känslosamt, det blir det, säger hon.
Friidrotten har hon lämnat bakom sig.
– Livet i övrigt har tagit över och det har ju inte varit så mycket friidrott i Kalix heller. Jag var ju borta från Kalix under en period också och i dag har jag ingen koppling till sporten alls, säger hon.
Hennes spjutkarriär tog fart väldigt tidigt och som 14-åring stod det klart att hon var en talang utöver det vanliga. Sedan pågick karriären i 14 år och på den resan blev det många olika landslagsuppdrag.
– På något sätt var VM något spännande men samtidigt var man van att vara i Finland och tävla. Jag kom in i det livet som 14-åring och sedan blev det så invant och jag levde liksom i det så jag blev rätt van med resande och tävlande, säger hon.
Som 28-åring valde hon att avsluta karriären.
– Det blev en annan vändning i livet. Jag slutade för att jag hade gjort mitt rent själsligt om man säger så. Jag hade ju haft en del problem från min ena armbåge men inte just när jag slutade utan det var mer att jag kände att det inte var lika roligt längre. Jag var inte motiverad att lägga ned den tid som krävdes helt enkelt, säger hon.
Det fanns ju en del som hade synpunkter på din ansats när du tävlade och som hävdade att du hade kunnat kasta ännu längre om du förbättrat det momentet?
– Det där snacket om att jag inte fick med mig farten och annat sånt det är bara bullshit. Vi har sett det på video och min ansats var inte sämre än någon annans.
Tittar du på VM i friidrott?– Ja men jag gör det inte kravfyllt utan kommer det något annat jag måste göra så får det bli så. Jag hänger inte riktigt med i svängarna så mitt intresse är väl ganska svalt ändå. Det är alltid roligt med friidrott, så är det ändå.
Och tävlingarna brukar ju avrundas med spjutet?– Men det är många grenar som är intressanta. Jag är väl en allätare och var väl det också under min karriär. Jag är intresserad av det mesta inom friidrotten.
Såg du spjutfinalerna på plats i Helsingfors 1983?– Jag hade ju min bror och min pappa på en läktare och de var ju kvar där så det var ju självklart. Men det var ju lite tungt när man ändå var så nära att komma till final.
Du tappade finalplatsen till Fatima Whitbread som sedan blev en kastare i den yppersta världseliten?– Ja, hon blev ju riktigt bra sedan och kastade väldigt långt. Det var kanske också min motivation som påverkades där. Det var flera som gjorde väldigt långa kast som först hade legat en bit ned.
Är det några speciella prestationer som du tänker på?– Det ju flera 70-meterskast och det var väl det som gjorde att jag kände att det var svårt att uppnå någonting liknande. Det var ju Fatima Lilak, Tina Lilak och sedan Trine Hattestad och Petra Felke.
Vad var höjdpunkterna i din karriär?– Det är väl de rekord man har gjort. När man kände att man hade ett flow och kunde prestera. Den känslan kunde jag få på träning också och det var också en skön känsla.
Det är ju inte så mycket friidrott i länet i dag. Nu väljer många kommuner bort löparbanorna runt konstgräset?– Det blir inte så mycket friidrott på grund av det. Vi har ju också ett klimat som är lite svårt. Anläggningarna är ju också jätteviktiga och fotbollen tar ju plats. Nationellt har vi ju ändå många talanger som kommer fram men här uppe är det väl lite mer sparsamt. Har du talang så flyttar du kanske till en plats där de har friidrottsgymnasium och sedan glöms du kanske bort lite som norrbottning efter det. Det kan bli en karriär i alla fulla fall men i ett annat län.
Till sist, vem vinner damernas spjutfinal i VM?– Ha, ha. Jag har inga namn som jag skulle kunna ge dig.
Vilken är din favoritfriidrottare alla kategorier?– Jag har ingen sådan. Jag har aldrig haft idoler eller någonting så där går jag bet. Vi är alla bara människor. Jag har alltid haft svårt med sådan dyrkan.