Lars Hannu
Idén om en seniorcup i fotboll föddes på vägverket i Korpilombolo. Där satt Lars Hannu och Ove Andersson och pratade om hur det såg ut i Tornedalen när det kom till fotboll och bägge två var överens om att sommaruppehållet var alldeles för långt.
– Vi diskuterade det långa uppehållet och det var då som Ove kläckte idén att vi skulle köra en cup under sommaruppehållet, säger Lars Hannu innan han fortsätter:
– Jag var väl kanske inte helt övertygad, men Ove var en visionär och övertygade mig. Den sommaren hade vi första den första upplagan av Midnattssolscupen.
Ohtanajärvi, Svanstein, Aapua och Korpilombolo var de som arrangerade den första upplagan. Sedan växte cupen snabbt och andra året så ökade lagen från 16 till 24 lag och då plockades också Pello in i arrangörsstaben.
Det var sommaren 1982 och under de kommande 30 åren så arrangerades cupen under sommaruppehållet i serierna. Oftast var det 24 lag i cupen, men under slutet av den 30 år långa perioden blev lagen färre och färre.
– Det minskade till 16 lag under 6-8 år, men tillslut fick vi inte ens så många lag. Inför de sista året så var det bara åtta lag som hade anmält sig och då tog vi beslutet att det inte gick längre, säger Hannu.
Då hade vi hunnit fram till 2011.
Hemmabänken på Skolvallen.
Under alla år så fungerade cupen som utbildning för domarna och det var också anledningen till att arrangörerna till slut valde att lägga ned cupen.
– Vi kände att vi inte kunde ha en turnering dit Svenska Fotbollförbundet skickade sina mest lovande domare om vi inte kunde uppehålla kvalitén.
Att fylla cupen med domare var aldrig något problem utan vissa år så var problemet det rakt motsatta.
– Det var riksintag till den här utbildningen för domare. Problemet var bara att det var så många som ville komma hit till Tornedalen och Midnattssolscupen så alla fick inte plats.
Det var också i cupen som länets största aktör på domarsidan dömde sin första final inom seniorfotbollen.
– Jonas Eriksson dömde finalen i Svanstein och redan då så sågs han som en riktig framtidsdomare. Jag tror att det var 1995, men jag är inte helt säker, säger Hannu.
Avbytarbänkarna fungerar som förråd under vintern.
Det stora tappet av lag kom när grannländerna Finland och Norge drabbades av samma sak som hade börjat drabba norra Sverige något år tidigare.
– Finnarna och norrmännen stod för en stor del av lagen som kom för att spela. När lagen även i de länderna blev färre insåg vi att vi inte skulle kunna få nog många lag för att arrangera en kvalitetsmässigt bra cup.
Cupen hade också besök av från Ryssland och det började med ett lag från Murmansk.
– Laget bestod av anställda på ett kärnkraftverk. Det var lite problem att få hit dem. Vi pratar om slutet av 80-talet innan muren revs. Det var tung byråkrati som gällde då.
Det fanns krav från ryskt håll om att laget som skulle spela i cupen erbjöds logi och mat.
Lennart Kyrö hade ett finger med i spelet när det kom till Lilla Midnattssolscupen.
– Vi stod för kost och logi precis om de krävde, men vi saknade stämplar i dokumenten som skulle godkännas från ryskt håll.
Vad gjorde ni då?
– Då åkte jag och Ove till vägverket i Korpilombolo och stämplade papprena med stämplar från vägverket och det godkändes, skrattar Lars Hannu.
Några år efter att Murmansk spelat i cupen så kom nästa lag och det var storlaget Spartak Moskva som skickade ett av sina lag till cupen.
Förlagan till Midnattssolscupen hette Tornedalscupen och den spelades under 60-talet och i början av 70-talet.
Skolvallen och den gamla skolan i Ohtanajärvi.
Lars Hannu minns att kvartsfinalerna under lördagen lockade storpublik till Skolvallen i Ohtanajärvi.
– Det var inte ovanligt med 7-800 personer i publiken, säger han.
Saknar du den tiden?
– Det är klart att man saknar just det att allt levde upp under cupen. Det var feststämning i alla byar som var med och arrangerade.
Men han minns också nedgången under de sista åren.
– Sista tio åren var jobbiga. Det var mycket telefonsamtal för att få ihop nog mycket lag. Vi ville ge domarutbildningen bra matcher, men till slut kunde vi inte garantera något.
Cupen var också minst lika viktig för domarna som för spelarna.
– Det var utförliga presentationer av just domarna och jag tror att de kände sig lite som halvkungar. Vi hade en bilfirma som sponsrade oss med bilar så att domarna kunde åka värdigt till arenorna. Folk stod och väntade på att de skulle komma till arenorna, säger Hannu och skrattar.
Lars Hannu.
Under en tid så hade också cupen en damklass.
– Det var mellan 1985 och 1995. Som mest var det tolv lag med under några av åren. Men sedan krympte det till åtta lag och efter 1995 lade vi ner damturneringen för då fick vi bara med fyra lag, säger Hannu.
Första året hade Tornedalen med två lag i damcupen, Korpilombolo GIF och Jarka IF från Jarhois. Men det var bara första året 1985, sedan var Korpilombolo det enda damlaget från Tornedalen som var med.
– Sedan hade vi några lag från Luleå och Kalix. Men de flesta lagen kom från Norge. Många av de norska lagen kom med både herr- och damlag. Som mest hade vi sju eller åtta norska damlag med i cupen.
När damklassen försvann så gjorde arrangörerna ett test med att ha en ungdomsklass och den gick under namnet Lilla Midnattssolscupen.
– Den gick samma väg som den stora Midnattssolscupen. Lagen blev färre och färre för varje år och vi la ned den samtidigt som den stora cupen, säger Lennart Kyrö.
Hade det varit möjligt att starta en ungdomscup i dag?
– Jag tror att det finns nog med barn för att ha lag i byarna, men det är ledarna som saknas.
Vad är det som har hänt med fotbollen i Tornedalen?
– Jag är född Sattajärvibo och på den tiden så var vi i fyran. Det känns tråkigt att se hur fotbollen försvinner från Tornedalen, men jag är övertygad om att det är bristen på ledare som ligger bakom allt negativt i fotbollen, säger Kyrö slutligen.
Lars Hannu minns folkfesterna på Skolvallen när kvartsfinalerna av Midnattssolscupen skulle avgöras. "Det kunde vara över 700 personer på plats", säger han.
Den mest meriterande deltagaren i cupens historia var ingen spelare utan det handlar om den blivande Fifa-domaren, Jonas Eriksson, som fick en del av sin utbildning i cupen.
Jonas Eriksson dömde en final i Midnattssolscupen i början av sin karriär.
– Jag minns att det var en väldigt uppskattat turnering för oss domare. Vi blev väl omhändertagna och den utbildningen betydde mycket för oss, säger Jonas Eriksson.
Dessutom fick du väl döma finalen det året du var där?
– Det stämmer. Det är ett minne jag har med mig, säger Eriksson som avslutade sin domarkarriär 2018.
Om det sedan var att döma finalen i Midnattssolscupen som var språngbrädan för domare Eriksson är högst oklart. Men karriären tog fart och Luleåsonen kom att döma på den allra högsta nivån både nationellt och internationellt i 20 år.