Sommaren stod i full blom och Kenth var ute i stugan på Kusön. Han lyfte upp en stock från vattnet när en plötslig smärta uppstod i ryggen.
Dagarna gick och veckor blev till månader. Smärtan var påtaglig men Kenth tänkte att det skulle ge sig med tiden.
Det gjorde det inte.
Tvärtom så blev det värre och värre.
Till sist tvingade tränarkollegan Ulf "Jozza" Sundqvist honom till sjukhuset. Då hade det gått över tre månader sedan olyckan och Kenth hade stora problem att gå.
– "Jozza" följde efter mig när jag åkte hem och parkerade sin bil så jag inte kunde komma ut, utan endast gå in i hans bil. Han körde mig direkt till Sunderbyn, säger Kenth Wärja.
Det visade sig att tredje kotan nedifrån fått en smäll och var ihoptryckt.
Sedan såg läkarna något mer på röntgenplåten.
– De undersökte mig från topp till tå för allting och konstaterade att jag har myelom, cancer på ryggmärgen. Från mitten av oktober åt jag cellgifter varje dag och två gånger i veckan var jag på hematologen och fick cellgifter insprutat.
Cancervärderna gick ner av de starka cellgifterna. Samtidigt mådde Kenth sämre. Sonen Andreas flyttade hem för att hjälpa honom.
– Jag pratade med läkaren och sa att jag inte mådde bra. Samtidigt gick ju värdena åt rätt håll hela tiden. Läkaren sa att jag skulle få svagare cellgifter, men jag valde att köra vidare. Det var lika bra att ta allt på en gång.
I mitten av maj gjorde han en stamcellstransplantation i Umeå. Efter operationen låg han isolerad på Sunderbyn i nästan en månad.
– Jag mådde bra dagen efter, kunde gå och äta. Men sedan vände det.
Att få sig mat blev ett stort problem.
– Det är först de senaste tre-fyra veckor som jag kunnat äta. Jag mådde illa mest hela tiden. Det blev så pass illa att jag fick åka ambulans och ligga inne i fem dagar, säger Kenth och fortsätter:
– Jag fick olika tabletter mot illamående men det funkade inte. Först den tredje sorten jag testade gjorde det. Att inte kunna äta har varit ett elände. Jag har gått ner i vikt och håret har försvunnit, men lite har börjat komma tillbaka nu.
Behandlingen har gett resultat och Kenth känner att han är på rätt väg.
– Doktorn tycker det ser bra ut med låga värden. Det är kronisk cancer så den är bökig på det sättet att det kan komma tillbaka. Man måste hela tiden ha koll på den och jag är inte riktigt bra än. Jag har ont i ryggen, blir fort trött och har problem med balansen. Gå rakt fram går bra men det är svårt i nedförsbackar och i trappor, men det blir bättre och bättre hela tiden. Det är tre månader sedan jag gjorde transplantationen och det tar lång tid att läka.
När Sporten träffar honom vid Björknäs konstgräsplan har han just avslutat en träning med ungdomarna som går gymnasiet med inriktning fotboll.
– Det är bra att komma ut så jag inte bara sitter hemma och inte gör någonting, säger Kenth Wärja som också hjälper Trångfors med videoanalyser.
Hur var det att få beskedet kronisk cancer?
– Jobbigt. Det har varit en jobbig tid. Jag har inte upplevt vintern, våren eller sommaren på ett vanligt sätt. Det har varit fullt upp med det här. Jag har inte upplevt något som vanligt, men jag har försökt titta på fotboll på datorn när jag inte kunnat vara ute.
Vad ser du helst?
– Jag ser mycket från länet. När jag är fräsch och det inte är för kallt försöker jag vara på plats och titta.
Även om mycket har förändrats är kärleken till fotbollen fortfarande lika stark.
– Jag hoppas att jag ska bli fräschare och fräschare och att jag förhoppningsvis ska vara i full gång nästa säsong. Jag har fått flera förfrågningar – allt ifrån att bli förstetränare, andretränare och analytiker, säger han och fortsätter:
– Jag vet inte säkert om det går, men jag hoppas kunna köra på igen. Det är det som drar mig framåt. Jag SKA tillbaka.
Skönt att ha ett mål?
– Ja, det är det. Jag frågade läkaren i Umeå hur länge jag överlever och han sa att det vet man aldrig. Två, fyra, sex, tio år – det finns risk att du dör av något annat. Det kan vara så.
Han är tacksam för vården han får.
Och för sin envisa tränarkollega.
– Det var tur att jag lyfte den där stocken och att "Jozza" tvingade mig till sjukhuset. Annars hade myelomet spritt sig ännu mer. Nu upptäcktes det och chanserna är bättre.