Jag var 10 år och spenderade sommaren i stugan i Niemisel med min familj, precis som vi gjorde varje sommar. Men sommaren 1986 stack ut, det var nämligen sommaren när jag fick min första idol.
Bärplockandet, fotbollslekandet på Kvarnåvallen och regnbågefiskandet i Mittitjärn var satt på paus, det hände nämligen storslagna saker på andra sidan Atlanten. Fotbolls-VM i Mexiko snurrade runt på den extremt tjocka TV´n och vi satt och följde fotbollsfesten från den utslitna gamla 70-talssoffan.
Det är väl där någonstans, när man är runt 10 år, som idoler etsar sig fast som mest och därmed följer med en för resten av livet. Vi är många 70-talister som nu har tappat den för våra ögon, bäste fotbollsspelaren genom tiderna.
Det var inte bara den mexikanska vågen som sköljde över världen den sommaren. Diego Armando Maradona blev ett begrepp som alla människor kunde relatera till. Det var inte bara att han var överlägset bäst i världen. Han hade en karisma som ingen annan. Ett leende och en charmig barnslighet som gick rakt in i hjärtat, hela vägen från den fullsatta Aztekastadion i Mexico City till det myggstinna Niemisel.
Så klart finns det oförglömliga minnen som grabben från Buenos Aires-förorten Lanús skapat på fotbollsplanen. För mig personligen ligger så klart de bägge målen i VM-kvarten mot England 86. Guds hand och solomålet går liksom inte att snacka bort. Men också 3-2-målet i VM-finalen mot Västtyskland. Den mest genial målgivande passningen när Diego stillastående i mittcirkeln hittar Jorge Burruchaga i djupled som avgör.
Hur Maradona lyckades frälsa ett Napoli, som innan den gode Diegos ankomst framstod som rena kaoset. I Neapelklubben, som aldrig tidigare vunnit en stor titel, vann Maradona två ligatitlar, italienska cupen en gång och Uefacupen en gång.
Men det var också där Maradonas egna kaos gjorde entré, ett kaos som sedan följde honom hela livet. Det var droger, det var maffiakopplingar, det var påstådda otrohetsaffärer och det var stök och bök om vartannat.
Men likväl tog han sitt Argentina till VM-final 1990 i Italien. I semifinalen, som passande nog spelades på Maradonas hemmaplan i Neapel, var han en av argentinarna som satte en straff i straffavgörandet som skickade ut hemmanationen.
Efter VM 1990 började den mörka historien för Maradona. Sortin från Napoli var inte snygg om man säger så. Han åkte fast för kokain och lämnade staden och klubben som avstängd från fotbollsplanen. Och efter den sortin handlade det mesta i Maradonas liv om skandaler, skottlossningar och allmänt skit.
Men på något sätt gick han ändå hem i stugarna. Med sina nyfikna tindrande ögon och lekfulla sätt var han fortfarande som den unga magiska bolltrollaren vi hade förälskat oss i. Och det kanske var det som Diegos problem, han blev aldrig vuxen. Han ville fortsätta att leka, dansa (på fotbollsplanen och utanför) och festa sig fram i tillvaron. Den yttre pressen på honom blev för stor och han kunde inte hantera den.
Alla vi svenskar minns sommaren 1994. Sverige grävde guld (nästan) i USA och nere i Sydamerika hade en då 33-åring Diego Maradona liknande planer. Han hade flyttat hem till Argentina och försökte komma i form inför USA-VM.
Det visade sig i efterhand att han försökte lite väl mycket. Med kroppen full av efedrin hade Maradona fuskat sig till en snabb viktminskning men han hann spela de två första matcherna i turneringen innan han åkte dit, den första mot Grekland med Maradona som målskytt och den andra mot Nigeria. Argentina vann bägge matcherna men det är också under de här två matcherna som man får se ytterligheterna av Diegos tillstånd av blandningen mellan galenskap och genialitet.
När han dunkat upp 3–0-målet i det främre krysset springer han mot en TV-kamera och jublar för att på något sätt säga "Hej världen, jag är tillbaka!". Men den blicken han har då är inte att leka med. Galenskap.
Sedan blir han utvald slumpmässigt som en av två argentinare att genomföra ett dopingtest efter matchen mot Nigeria. Diego bugar och bockar och strålar av glädje på sitt karaktäristiska karismatiska sätt nästan hoppsastegar hand i hand med den smått överraskade amerikanska sjuksystern över planen och ner i provtagningsrummet i katakomberna under Foxboro Stadium. Han promenerar alltså där och då mot sin fotbollskarriärs undergång. Galenskap.
När jag pluggade till journalist på Kalix Folkhögskola för snart tio år sedan fick vi i uppgift att "intervjua en intervjuare" och jag slängde mig på luren för att få tag i sportkommentatorn Arne Hegerfors.
Herr Hegerfors svarade artigt och ställde upp på att bli intervjuad. Efter att ha städat bort själva skoljobbet på de första fem minuterna av samtalet kom de resterande 70 minuterna att handla om fotbollsmatcher Hegerfors kommenterat. Att höra Arne Hegerfors snacka om VM 1986 var ju som att få en barndomsdröm uppfylld och när han avhandlade matchen mellan Argentina och England, som han själv kommenterade, höll jag på att spricka av nyfikenhet.
"Det här är VM:s mest fantastiska mål hittills, och det är förstås världens bästa fotbollsspelare som bjuder på det, Diego – Armando – Maradona".
Om Lennart ”Nacka” Skoglund är mytomspunnen i Sverige för sina bravader både på och utanför fotbollsplaner så kan man nog inte ens föreställa hur mytomspunnen Diego Maradona är, och kommer att bli, dels i hemlandet Argentina, dels i den italienska staden Neapel.
Lionel Messi, dagens stora fixstjärna, argentinare och evigt utmålad till Maradonas arvtagare skrev på sin instagram efter att han tagit emot dödsbeskedet: ”Han lämnar oss men ändå inte eftersom Diego är evig.” Och just precis så är det. Är det något vi kan slå fast så är det att Diego Maradona är och förblir odödlig.
Ett geni som berikat mitt liv. Utan Diego Maradona hade jag levt ett fattigt liv.
Vila i frid.