Foto: Herman Öberg
Hon hade flyttat hemifrån när hon var 15 år för att gå fotbollsgymnasiet. Hon trodde att hon skulle klara allt själv.
Det höll i en termin. Sen kom Johanna Björk hem efter en träning – och då bar inte benen längre.
– Jag trodde att jag skulle dö, säger hon.
Johanna Björk låg på golvet och skakade.
– Känslan att inte vilja finnas till hade jag aldrig känt. Och den känslan önskar jag fan ingen. Det var fruktansvärt.
Hon förmådde sig att ringa en vän som kunde komma och stötta henne. Johanna Björk bestämde sig sen för att bita ihop, hålla sig positiv och hoppas på att allt skulle gå över. Att det skulle bli bra igen.
Det gick några veckor. Sen hände det igen.
– Jag var med två lagkamrater en kväll och från ingenstans egentligen så bröt jag ihop och kände att det inte går mer. Jag såg ingen utväg alls, så då fick de skjutsa in mig på akuten, säger Johanna Björk som sedan hölls kvar på sjukhuset.
– I samråd med läkare så blev jag då inlagd på psykiatrin... det här är ju så tabubelagt, säger hon och tar ett djupt andetag.
– Men jag tycker att det borde pratas om. Nu när jag inte längre mår som jag mådde då så har jag inga problem att prata om det, jag ser det snarare som en vinst att jag kan göra det och jag är stolt över mig själv som har tagit mig ur det. Det är ett jätteviktigt ämne: Ingen är perfekt, vi alla är människor med känslor och det är inget man ska skämmas över.
Johanna Björk är i dag 23 år gammal. Hon kommer från byn Bollstabruk utanför Kramfors men har via ett tidigare förhållande tagit sig till Norrbotten och nu genom fotbollen tagit sig till Trångfors IF där backen har blivit en given startspelare i division 1.
Hon njuter av fotbollen igen.
Stortrivs i Trångfors.
Johanna Björk kan fortfarande ha dåliga perioder, men idrotten har återigen blivit det andrum som hon alltid har behövt. Och det tackar hon klubben för.
Efter en tid i Luleå och Notviken hade hon slutat och gett upp karriären. Men dagen innan övergångsfönstret stängde sommaren 2020 hörde Trångfors av sig.
– Jag sa det till Christer (Lind, sportchef i Trångfors), att jag har honom att tacka för så himla mycket. Sedan jag kom till Trångfors har träningarna varit min fristad igen.
Johanna Björk
Den fristaden har hon behövt sedan hon var 15. Det var då hon började få problem med sin ångest när hon lämnade Bollstabruk för fotbollsgymnasiet i Örnsköldsvik.
– Jag har haft hur fin barndom som helst och aldrig upplevt ångest, stress eller något. Inte under högstadiet heller. Men sen när gymnasiet kom, jag skulle stå på egna ben och jag någonstans skulle lista ut vem jag är och vem jag är i min sexualitet så var det som att någon klubbade ner mig fullständigt, säger Johanna Björk.
– Jag är ju väldigt extrovert och social, men när jag mådde som sämst blev jag väldigt inåt och stängde in all ångest och stress jag fick. Jag sökte ingen hjälp och det var ingen som såg något heller, för jag ville ju inte visa hur jag mådde och jag ville inte oroa de som var runtomkring, speciellt inte min familj.
Hennes tränare på fotbollsgymnasiet i Örnsköldsvik var den första att se vad som hände. Han frågade hur Johanna mådde.
Den unga fotbollsspelaren bröt ihop. Men ville ändå övertyga tränaren, sig själv och alla andra att hon fortfarande mådde bra.
Kort efter det började problemen med panikångestattacker. Och sen låg hon där på närpsykiatrimottagningen. Hon var inlagd i fyra dagar.
– Det var ju så konstigt att vakna upp där i sitt kala rum på mottagningen – jag tänkte liksom att gud, det här är ju inte jag. Vad är det som händer? Vad är det för fel på mig? Det värsta med allt var när nära vänner eller familjen kom förbi och de grät när de såg mig. Det kom nog som en chock för dem också, när de såg mig sådär. Usch. Det måste ha varit fruktansvärt.
Johanna Björk har haft svårt att hantera sin prestationsångest, en av faktorerna bakom hennes depression som slog till redan i tonåren.
Så tänkte hon då. Men sedan hon var 17 år har Johanna Björk gått till psykoterapeut och psykolog för att förstå vad som händer och sen försöka lära sig att hantera det. Hon har kommit fram till att det finns en rad olika faktorer bakom hennes mentala ohälsa, men att prestationsångesten är en av huvudorsakerna.
– Jag ska skriva fint, jag ska spela bra, jag ska laga bra mat, jag ska prestera varenda träning och match. Om jag skulle göra säsongens bästa match skulle jag ändå fokusera på två tabbar jag gjorde under den matchen.
Johanna Björk ställer fortfarande höga krav på sig själv om att prestera på träning, på match eller på jobbet. Och hon är helt okej med att livet kan få vara lite jobbigt ibland. Däremot vet hon nu vart sin gräns går och hur hon ska hantera sin ångest och stress.
Inte alltid.
Men oftast.
– Ibland är det sjukt hur huvudet och kroppen fungerar. Man har tankar som man aldrig någonsin har annars. Jag skulle aldrig göra något mot mig själv och jag vill vara här, för jag vet hur bra jag har det när jag mår bra och är omgiven av magiska människor. Men det är så himla svårt att tänka så när man är där i det tillståndet.
– När kroppen och huvudet skriker ut i panik är det värst. Att ha ångest och vara stressad är en annan sak, det kan man jobba sig ur. Men när det kommer till panik, då barkar det. Den tycker jag fortfarande är svår att bemästra, än idag vet jag inte riktigt vad jag ska göra för att ta mig ur när paniken kommer.
Johanna Björk
Johanna Björk har hunnit flytta runt i Norrbotten sedan hon hamnade här. Från Luleå flyttade hon, via Göteborg, till Älvsbyn – och nu har hon hittat sitt hem i Svartlå.
Och i Trångfors IF.
– De är min familj här, så flera i laget vet vad jag har varit med om. Men de vet inte hur mycket de har hållit mig ovanför ytan under de här tre åren som har varit, hur värdefulla de har varit för mig. Det är sjukt hur mycket sporten, laget, sammanhållningen och gemenskapen gör.
Det var också sporten som var den första räddningen. Tobias. Tränaren i Örnsköldsvik.
– Med facit i hand och med alla verktyg jag fått på vägen – all kärlek och stöttning från familj, vänner och de lag jag varit i – så vet jag att det vägen tillbaka är möjlig. Man måste bara våga få hjälp eller söka hjälp. Att Tobbe såg mig var det bästa som hände mig och att jag själv insåg att jag behövde hjälp, för det är inte lätt när man mår så dåligt men vill må bra.
Därför mår hon bra i dag och har inte ångest på samma sätt längre.
Och om hon inte visste vad som hände med kroppen och huvudet när hon var tonåring så vet 23-åringen desto mer nu.
– Jag har ätit antidepressiva i flera år nu och det är inget jag skäms över, jag skäms inte över att jag har sjukdomen depression.
"Det gör inte ont bara psykiskt, det gör verkligen ont fysiskt också. Min kropp gav upp och det var den värsta perioden i mitt liv. Jag trodde inte att jag skulle ta mig ur det och det var jätte-, jättetufft. Verkligen."