När Sporten talade med 29-åringen, med Alingsås IF som moderklubb, var det dagen innan lagets ödesmatch mot GIF Sundsvall i kampen om att överleva bottenstriden.
Hur han svarade? Östlind gjorde ett mål och ordnade en straff till sitt Falkenberg som kunde vinna hemmamötet med 2–0. Hallandsklubben lämnade därmed jumboplatsen och tog sig upp på säker mark i en bottenkamp där sex lag är inblandade i allra högsta grad.
– Det är väldigt tajt. Vi är fortfarande optimistiska och tror att vi kommer hålla oss kvar. Vi vet att vi kan spela bra fotboll, speciellt på hemmaplan och där känner vi oss trygga. Det är en grym grupp och visste redan innan att det skulle vara jämnt och att vi skulle få en tuff säsong. Jag tror att vi drar det längsta strået när vi väl summerar säsongen, säger Robin Östlind som gjort tre mål i Falkenbergströjan under allsvenskan 2019.
Men vägen Östlinds väg till Allsvenskan har varit långt ifrån spikrak. Redan som 16-åring lämnade Falkenbergs nummer elva tryggheten hos familjen i Alingsås. Han bytte västkust mot ostkust och flyttade till Kalmar.
När han kom till Smålandskusten var det som en högt ansedd talang och hade redan innan flytten fått debutera i ungdomslandslaget.
18:e oktober under Kalmars guldsäsong 2008 kom Östlinds efterlängtade debut i Allsvenskan. Hemma på Fredriksskans mot IFK Göteborg, med bland annat landslagsspelarna Gustav Svensson, Niclas Alexandersson och Jakob Johansson i laget, blev pojkdrömmen till verklighet för 18-årige Östlind.
– Det var fräckt, helt klart. Det var ju anledningen till att man tog steget att flytta till Kalmar. Något man hade drömt om sedan man började spela fotboll, konstaterar han.
Därefter brakade dock skadehelvetet loss och klubben beskyllde honom för att fejka sin allvarliga skada. Men i verkligheten var det en höftkula som höll på att lossna och läkaren sa till den då 19-årige Östlind att han fick välja – ett smärtfritt liv eller fotbollen.
– Redan året efter debuten fick jag en skada. Det tog väldigt lång tid att överhuvudtaget få reda på vad det var. Det gjorde att de sista två åren var det inte jättekul att vara där. Man var ju ung och ville bara spela fotboll. Speciellt när ingen riktigt vet vad det är för fel. Till slut går det så långt att de nästan ger upp hoppet om en. Psykiskt var det fruktansvärt påfrestande när jag knappt kunde gå.
Efter några brokiga år i Kalmar med lite speltid och en skada som satte stopp från spel, bar flyttlasset till Norrbotten och IFK Luleå.
Han var en i raden av spelare som flyttade från Kalmar till Luleå. Bland annat skyttekungen Daniel Ahonen tog den långa vägen från Smålandskusten.
– Jägerbrink (Filip) var först när han och hans tjej flyttade upp. Sedan i samband med att han flyttade upp så bröt jag mitt kontrakt med Kalmar. Jag hade inte jättemånga alternativ att välja på. Då ringde han och det lät spännande.
Med få erbjudanden, kan du då känna tacksamhet mot IFK Luleå i dag att du fick chansen i ettan?
– Det är väl klart. Alla som vill ta del av en som fotbollsspelare känner man ju tacksamhet mot. Någonstans hade jag ju kunnat stå utan och att ingen ville ha en. Det hade varit det värsta, om jag inte fick göra det jag velat sedan man var liten. Såklart finns det en tacksamhet där.
Östlind berättar att han hade en tuff tid under sina två säsonger i IFK Luleå, framförallt på grund av en tragisk händelse inom familjen. Där ställde klubben upp för honom på ett fint sätt, betonar Göteborgssonen.
– Under den tiden jag var där uppe, hade jag det inte så lätt på det privata planet. Min pappa gick bort alldeles i början. Just den tiden, för min egen del, var ganska destruktiv. Laget och alla runt om i klubben var mer än hjälpsamma. Där har jag bara gott säga.
Tycker du att du hamnade långt ifrån familjen geografiskt?
– Det är väl klart att man hamnade långt ifrån. Men jag hade ju bott borta länge så man hade väl inte riktigt något problem med det. Beslutet att lämna växte fram desto längre tiden gick och till slut blev det bara för jobbigt att vara där. Det blev väldigt ensamt, konstaterar Östlind och berättar vidare.
– Någonstans kunde jag ändå skilja på det privata och fotbollen. Det gick ju hyfsat sportsligt. I Luleå blev första riktiga a-lagssäsongen för min del, där man fick kontinuerligt med matcher i en a-lagsserie. Just där och då, tänkte jag inte på det som ett genombrott. Speciellt med tanke på hur jag lämnade och nästan slutade spela fotboll efter den tiden.
29-åringen lämnade IFK Luleå under sin andra säsong i klubben under omskrivna former. IFK Luleås dåvarande sportchef Hans Boman berättade i en intervju med Norrbottens-Kuriren att Östlind vägrade svara i telefonen när klubben sökte honom. Nu berättar Falkenbergspelaren att det blev för jobbigt att åka tillbaka norrut med allt som hände.
– När jag väl åkte hem den gången. Jag tror min bror skulle ta studenten. Jag skulle bara vara borta över helgen och när jag väl skulle åka tillbaka så gick det inte. Jag klarade inte av att förmå mig att åka tillbaka. Det var alldeles för jobbigt. Självklart hade det kunnat skötas på ett snyggare sätt.
– Men det var svårt att åka tillbaka när man hade fått vara nära familjen. Det slutade med att jag nästan bestämde mig för att sluta spela fotboll under den perioden. Dels för att man inte kan lämna som jag gjorde och det fanns inte heller så mycket annat att gå till. Jag flyttade därefter upp till min mormor och morfar på Öland och var där i tre månader. Där fick jag lite frihet.
Hur såg kontakten med IFK Luleå ut?
– Klubben ringde hysteriskt mycket. Jag visste inte vad jag skulle säga till dem. Beslutet att inte åka tillbaka fattades under dagarna hemma. Det var inget som jag trodde skulle hända när jag åkte hem. Allting gick väldigt snabbt. Helt klart kunde vi haft en bättre dialog och försökt komma fram till någonting. Jag skämdes ju också när det blev så här. Då är det lätt att man gömmer sig i stället för att så rakryggad.
När du blickar tillbaka på allt som hände. Känns det som att du bråkade dig bort?
– Bråkade mig bort, vet jag inte. Det skulle jag inte säga. Det blev som det blev. Min tanke var ju inte att jag skulle flytta till Åland. När det dök upp i slutet på sommaren så kände jag att någonting måste jag sysselsätta mig med. Om det skulle kunna bli en nystart så ville jag ge fotbollen en sista chans.
Östlind imponerade på många under sin tid i IFK Luleå. Då var det många som höjde på ögonbrynen när han efter sejouren på Skogsvallen landade på Åland i IFK Mariehamn – på lån.
– Det blev verkligen den nystarten som jag föreställde mig. Jag träffade ju min fru ganska kort efter att jag flyttade dit. När hon kom in i bilden tillfördes väldigt mycket glädje i mitt liv. Då började allting gå mycket lättare. I efterhand kan jag se det som ett av de bästa besluten jag har tagit att flytta till Åland.
Steget från spel på Åland till svensk elitfotboll är stort. Och kanske är det inte något som ska rekommenderas till unga spelare med ambitioner att sikta uppåt i seriesystemen. Men för Östlind blev tiden på Åland en vändpunkt.
– Man hade inte så höga förväntningar när man kom dit. Hon gjorde det till en fantastisk tid och på så sätt blev det bra.