Trebackslinjen i inledningen av säsongen var i teorin ett spännande projekt som andades nytänk i föreningen.
Verkligheten var att det systemet inte var effektivt.
Spelarna var inte nog trygga i rollerna, små felaktiga beslut togs här och var, vilket i slutändan ledde till att man inte tog så många poäng som man borde med den trupp man besitter.
Så vad gör man som tränare för att skapa trygghet? Jo, återgår till den taktik som varenda spelare blivit inpräntad med sedan barnsben. 4–4–2. Inga flashiga wingbacks, falska nior eller andra moderniteter. Utan ett rakt och tydligt spel som bygger på hårt jobb där man sliter för varandra, håller tätt och när den biten är avklarad kan kreativiteten flöda fritt offensivt.
När fotbollens alla grunder varit på plats, med fotbollens allra mest grundläggande taktiska formation, har IFK Luleå blivit det topplag som laget ska vara.
Mot Piteå blev det extra tydligt att det var ett lag på banan som hittat sin identitet – medan det var ett lag som just nu famlar i mörkret.
Som allra tydligast blev det när Piteå i ren desperation i andra halvlek började slå mängder med luftbollar mot IFK:s backlinje som William Olausson och Fredrik Lundgren njöt av att kunna knoppa undan. Det är knappast melodin med spelare som Gustav Rönnbäck-Wallin, Gustav Nordh och Johannes Lidström på planen.
Nej, Piteå var en spillra av vad jag hade förväntat mig. Avsaknaden av Tetteh Komey var enorm, det var ingen som på riktigt kunde hota IFK Luleås backlinje, särskilt inte i det fysiska spelet. Så fort Rönnbäck-Wallin fick bollen var Olausson som ett plåster i hälarna, samtidigt som Arish Nouri, Islam Burman, eller båda två, hjälpte till att isolera skyttekungen.
Visst hade matchbilden varit annorlunda om inte Piteå hade gett bort bollen vid Assam Yassines 1–0-mål.
Visste hade den varit annorlunda om Gustav Nordh och Glorie Kabundu satt sina lägen i första.
Men jag ser ändå inte att poängen hade fördelats särskilt annorlunda, hur många gånger den här matchen än hade spelats om.
IFK Luleå var så pass mycket bättre, så pass mycket tydligare och så pass mycket tryggare i sin defensiv. Rent taktiskt och arbetsmässigt var det nästan fulländat av hemmalaget.
Det är just det som är hemligheten bakom sådana här resultat. 4–0 kan framstå som ett offensivt party. Men sanningen är att det var en kompakt försvarsinsats som låg bakom siffrorna.
Fortsätter IFK Luleå så här under hösten blir det division 1 nästa säsong.
Just nu är man seriens bästa lag.