Då: En avgörande match och en midsommarnatt som kändes som den bästa. Ett avgörande steg på vägen som var mödan värd.
Nu: En mer än 25 år gammal repris. I en tid när vi verkligen saknar liveidrott. Vad ger det här mig nu? Finns det någon magi kvar?
I lördags inledde SVT sina repriseringar, med ny studioinramning, av herrlandslagets VM-matcher 1994.
Jag undvek premiären mot Kamerun medvetet för att titta på Rysslandsmatchen på söndagen i stället.
Vi som såg det då har förstås pratat och skrävlat alldeles för mycket om VM 1994. Jag har själv lagt upp youtubeklipp med just Rysslandsmatchen i midsommartid för två olika tidningar med rubriken: ”Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdooom”.
Ja, 94-krönikan är en alldeles underbar story.
Ja, Sverige gjorde en otrolig turnering och det var den varma sommaren som aldrig tog slut.
Vi måste ändå gå vidare.
Kanske är ett sätt att se de här klassikerna i sin helhet. Det är därför jag bänkar mig nu.
Men det är också läge att sätta VM 1994 i ett sammanhang. Det finns några få tillfällen när framgångar för lagsporter har fått vårt land att bara dras med och gå fullständigt bananas. Damlandslagets VM-silver 2003 i fotboll, VM-bronset i somras och Tre Kronors OS-guld 2006 i Turin.
Men VM 1994 är ändå längst fram i ledet. Mest mystik, mest hajp och mest nostalgi.
”Det kommer att bli en sån fest. Och det är vi som ska ha festen” sa Tommy Svensson till spelarna innan Rysslandsmatchen.
De orden hade jag behövt höra 1994. Jag var 19 år och tackade nej till att hänga med på fest den midsommaren. Jag ville se måstematchen nykter hemma.
2020, en aprilsöndag i Luleå. Solen letar sig knappt fram, men Rysslandsmatchen sprider ändå lite vårvinterglädje. Och det tror jag vi behöver i dessa tider.
Dramat är borta, jag minns inte ens min nervositet. Men magin lever faktiskt.
Det känns bra i hela kroppen när svenska laget tar sig in i matchen efter det tidiga 0–1-målet. Martin Dahlins två nickmål är fortfarande briljanta och så otroligt spelsugen Tomas Brolin är.
Och det går inte att låta bli att älska Arne Hegerfors kommentering. Fraserna som blivit klassiska är perfekt tajmade och då kommer han undan med sin hemmagjorda engelska.
Jag hade inga sportjournalistögon på matchen för 25 år sedan. Nu känner jag att det fanns så mycket att älska med den här matchen och det här laget: Hungern hos Dahlin och Kennet. Spelglädjen hos Brolin. Tryggheten och tuffheten hos Thern och Schwarz. Och mycket annat.
Vi fattade inte vad som var på gång, då för 25 år sedan. Men när vi vaknade dagen efter ville vi, bakfulla eller inte, ha mer. Och som vi fick det.
SVT ser till att vi de två kommande helgerna kan se landslagets fem andra matcher från 1994. Jag tror vi behöver titta.
Antingen för att minnas och stänga boken. Eller för att få se de här klassikerna för första gången.
Men det riktiga guldet som SVT sitter inne på just nu finns på SVT Play. Dokumentären om Diego Maradona.
Argentinarens livsöde, och åren i Napoli som filmen riktar in sig på, är en vacker, sorglig och suveränt berättad historia.
Diego dansade med bollen, motståndarna och ofta med livet.
På plan kunde ingen ta honom (trots att han blev nedsparkad hela tiden). Det var fansens overkliga dyrkan, maffian och missbruket som knäckte honom.