Joachim Karlsson var inte imponerad av Colin Hendry i Blackburn. Här utmanar Malmbergetsonen på Ewood Park i det först mötet lagen emellan.
Att Joachim Karlsson hamnade i hela Europas blickpunkt den där kvällen är ingen överdrift. Snarare tvärtom med tanke på vad Trelleborgs FF med Karlsson i huvudrollen ställde till med.
Vi skriver tisdagen 27 september 1994.
Skådeplats: En höstdaggig Vångavallen.
Motståndare: Blackburn Rovers.
Men vi låter först Joachim Karlsson ta oss tillbaka till den första matchen lagen emellan, som ju egentligen var den matchen som skapade de rätta förutsättningarna för Trelleborg inför returen, och som rent sportsligt var en större bragd än vad som hände på hemmaplan.
Lilla Trelleborg hade slagit ut GÍ Gøtu från Färöarna i kvalet till UEFA-cupen, men det var inte utan problem och spelet skrämde nog inte slag på den kommande motståndaren Blackburn som Trelleborg lottades att möta i ett dubbelmöte i den första omgången av huvudturneringen.
– Vi vann i kvalet efter lite krångel faktiskt. Vi var inte bra men tog oss vidare till första omgången vilket var huvudsaken, säger Joachim Karlsson om avancemanget där segerresultatet skrevs till 4–2 mot det färöiska laget.
Några veckor var det sedan dags.
– Vi hoppades på att få ett riktigt bra lag från Tyskland eller England som drar mycket publik och det var ju roligt att det blev så, säger Karlsson.
Ta oss tillbaka, ni började på bortaplan på klassisk brittisk mark?
– Ja, vi började på Ewood Park. Vi kom till Blackburn kvällen innan och fick träna på arenan och känna på atmosfären. En mysig och behaglig arena med en fantastisk gräsplan, den bästa jag någonsin spelat på.
Trelleborg hade några rutinerade spelare med landslagsmeriter som de kunde luta sig mot. Bland annat fanns Anders Palmér, Leif Engqvist och mittbacken Christian Karlsson med i laget.
Men känslan i omklädningsrummet inför matchen var annorlunda.
– Det brukar ju alltid vara lite tjatter och stim innan man går ut till uppvärmningen men inför den här matchen var det helt knäpptyst i omklädningsrummet. Det hade jag aldrig varit med om förut och det var påtagligt att en nervositet infann sig, även bland de rutinerade i laget.
Dessutom kom Trelleborg till matchen mot Blackburn med dålig form från allsvenskan. Laget slogs i den nedre regionen hela året och slutade på 10:e plats, precis ovanför negativt kval.
– Vi var rätt så dåliga i allsvenskan under samma period och vi fokuserade mest på UEFA-cupen. Så det var med blandade känslor med vårt självförtroende vi gick in till Blackburnmatchen.
Joachim Karlsson och Colin Hendry drabbade samman i många heta dueller.
Men när väl spelarna i Trelleborg äntrade planen så släppte nervositeten. Även om namn som Alan Shearer, Chris Sutton, Colin Hendry, Tim Sherwood, Tim Flowers, Graeme Le Saux och Stuart Ripley stod på andra sidan.
Tränarduellen stod mellan Tom Prahl mot ingen mindre än Sir Kenny Dalglish.
Men var ni inte vettskrämda av namnen i Blackburn?
– Jo, men när vi springer ut möts vi av engelskt gentlemannaskap när publiken applåderar oss, då släppte nervositeten för alla. Det var mycket folk och det blev så otroligt inspirerande, säger han och fortsätter:
– Någonstans måste saker och ting normaliseras. Man får inte tänka på att det är de där fantastiska landslagsspelarna som gjort det ena med det andra. Får man in sådana tankar tappar man fokus på sig själv och sitt eget lag. I idrott kan allt hända.
Joachim Karlsson och Fredrik Sandell efter att Trelleborg tagit ledningen mot Blackburn på bortaplan.
Trelleborg var så pass inspirerat att de på något sätt lyckades vinna den första matchen på bortaplan med 1–0.
– Vi gör en fantastisk försvarsinsats och efter ett långt uppspel på mig som jag lyckas nickskarva vidare till Fredrik Sandell som kom fri och satte ledningsmålet. Sedan lyckades vi hålla undan, säger han.
Var bollinnehavet 75–25 till Blackburn eller?
– Ja, det var nog något sådant. Absolut.
Hur reagerade spelarna i Blackburn?
– De var nog i chock. De var ju förberedda på att möta ett lag vars spelare som arbetade på sidan om. De brittiska medierna hånade oss lite för att vi hade någon som var lastbilschaufför, någon som jobbade på Anticimex och så vidare. De kallade oss för råttfångare och så vidare, säger Karlsson som själv jobbade halvtid på en revisionsbyrå.
Två veckor senare väntade returen på hemmaplan. Och nu var det ett Blackburn som var förvarnat.
– Över två matcher tyckte de att det inte skulle vara några problem, att den första matchen bara var ett olycksfall i arbetet. Men vi visste på ett ungefär på vad som skulle komma och hur deras anfallspar Alan Shearer och Chris Sutton skulle löpa.
Märk väl, anfallsduon Shearer och Sutton var fruktat i hela Europa det året. Tillsammans stod de för 49 mål i Premier League den säsongen som alltså ledde till mästartiteln i England. Sherar gjorde galna 34 mål och Sutton 15.
Chris Sutton bildade anfallspar med Alan Shearer i Blacburn. Tillsammans stod de för galna 49 mål i Premier League samma säsong som de blev utslagna av Trelleborg i UEFA-cupen. Däremot vann laget hela Premier League det året.
Trelleborg, som alltså har en 1–0-ledning på bortaplan att gå på, höll Blackburn stången på Vångavallen inledningsvis men med knappa 20 minuter spelade tog Blackburn ledningen. Alan Shearer sköt en friskpark och Chris Sutton stötte in målvaktsreturen. Därmed var det utjämnat i den sammanlagda ställningen.
Men sedan var det Malmbergetsonen Karlssons tur att kliva in i handlingarna. Men det dröjde till början av den andra halvleken, fem minuter in i den.
– Jag får ett uppspel rakt upp i planen och jag ligger i mitten på offensiv planhalva med Colin Hendry i ryggen. Jag lyckas vända bort honom och sprinta ifrån honom med bollen och får till ett superfint avslut från 17 meter intill första stolpen, förklarar Karlsson.
Därmed var Trelleborg vidare till nästa omgången. Men bara några minuter efterkvitteringen blev Trellborgsbacken Jonas Brorsson utvisad och gästerna tryckte på för ett ledningsmål som skulle innebära avancemang.
Så klart kom också Blackburns ledningsmål, så klart var det Alan Shearer som gjorde det. Med bara sju minuter kvar att spela, dessutom. Efter en tilltrasslad situation höll sig Shearer framme och tryckte in bollen från nära håll. Så klart med den karaktäristiska målgesten som följd.
– De tog över fullständigt efter utvisningen och kom i våg efter våg. När Shearer gör sitt mål är det ju ridån ner för 99,5 procent av alla som var där, säger Karlsson.
Alan Shearer gav gästande Blackburn ledningen med sju minuter kvar av matchen. Ett mål som då betydde avancemang men Joachim Karlsson ville annat. Shearer stod för 34 mål samma säsong i Premier League när Blackburn vann titeln.
Men Joachim Karlsson tillhörde de 0,5 procenten som fortfarande trodde på det. Allt som krävdes var ett mål för att sparka ur mäktiga Blackburn. Trelleborg kommer på ett anfall på högerkanten och får ett inkast högt upp på offensiv planhalva. Matchklockan tickar upp mot 86 minuter och Leif Engqvist gör sig redo för ett långt inkast.
Det händelseförlopp som sedan sker har Karlsson än i dag svårt att förstå.
– Första skarvningen går via en Blackburnspelare och bollen går ut mot straffområdeslinjen. Då skjuter Christian Karlsson på volley och får världens snedträff där bollen i princip bara går snett bakåt. Men bollen går till Mikael Hansson som ska skjuta på volleyvolley men han får också snedträff. Jag går mot mål för att vara beredd på retur men snedträffen hamnar precis framför mina fötter och jag styr bollen ribba in, förklarar Karlsson.
– Det var så mycket som gick fel när vi gjorde det där målet men självklart var det en fantastisk känsla, säger Karlsson som fick de 6 730 åskådarna på ett överfyllt Vångavallen att explodera. Trelleborg höll sedan undan och stod för en europeisk knall av bibliska mått.
Med tre minuter kvar av matchen gjorde Joachim Karlsson sitt andra mål för kvällen när Trelleborgs FF slog ut Blackburn ur UEFA-cupen 1994. Ett Blackburn med idel världsstjärnor i laget.
Hur bra var kultspelaren Colin Hendry egentligen?
– Visst var han duktig men ingen som stod ut faktiskt. Han var som en brittisk kämpe och ganska enkel att möta. Den svåraste mittback jag mött i karriären är faktiskt argentinaren José Chamot i Lazio, säger Karlsson.
Vad blev det för reaktioner efter matchen?
– Det blev ju en knall som hette duga i Europa, säger Karlsson som fortsätter med att berätta att han får höra bragden än i dag.
– Det var en radiointervju i England för inte så länge sedan med Chris Sutton och han berättade att han fortfarande slås av hur det där lilla Trelleborg kunde slå ut Blackburn. "Vad fan hände, liksom".
Joachim Karlsson efter att ha sänkt Blackburn Rovers med sina två mål.
Chris Sutton fortsatte sedan sin karriär i Celtic där han bildade en fruktad anfallsduo med en viss Henrik Larsson.
– "Henke" har berättat att han påminde Sutton om hur bra Trelleborg är lite så där retsamt ganska ofta. Så visst gjorde vi avtryck.
Nu kommer vi alltså till dubbelmötet med Lazio, som Trelleborg lottades mot i den andra omgången i UEFA-cupen. Också det ett lag med världsnamn på samtliga platser i startelvan.
– Vi gör två bra matcher mot Lazio. Vi spelar 0–0 hemma men vi förlorar i den sjätte övertidsminuten på Olympiastadion i Rom när kroaten Alen Bokšić gör 1–0.
Hur bra var Lazio?
– De hade ett superlag, även om Alessandro Nesta var skadad just då. Tyvärr fick jag en hjärnskakning i matchen i Rom och var tvungen att byta efter en timmes spel ungefär.
Den argentinske landslagsmittbacken José Chamot var alltså ingen lek att möta för Karlsson.
Berätta.
– Han hade fingrar, tår och armbågar överallt. Han var riktigt besvärlig att ha och göra med och han var klart mycket svårare att möta än Colin Hendry. Han använde mycket armar och tjuvnyp och det var jag inte riktigt van vid då.
José Chamot, mittbacken i Lazio, rankar Joachim Karlsson som den bästa mittback han har mött i karriären.
Numera bor 52-årige Joachim Karlsson med familjen i Sävar några mil norr om Umeå. Där har de bott sedan de flyttade från Gällivare 2011. Han jobbar som skötselchef på ett bostadsbolag i Umeå.