Det Piteå IF är på väg att göra i allsvenskan är historiskt och häpnadsväckande i vår absolut största sport. Men framgången är lyckligtvis inte unik här uppe. Det är ett helt underbart län att bo i för idrottsintresserade. Som norrbottning har du blivit enormt bortskämd det senaste decenniet, och häftigast av allt är att medaljerna och elitidrottarna bara blir allt fler.
Backa bandet några år.
Vem trodde att Luleå Basket skulle gå från ett av de mest berömda silvergängen till en av de tre-fyra största maktfaktorerna i ligans historia?
Vem trodde att Luleå Hockey skulle ha ett damlag i högsta serien och som dessutom skulle dominera i riket och vinna vad som kan liknas som VM för klubblag?
Vem visste vilka Hanna Öberg och Anna Magnusson var?
Och så slutligen då Piteå IF. Vem trodde att klubben, med sina knappa ekonomiska medel, skulle vara favorit till SM-guld med två omgångar kvar?
Jag ska vara den första att erkänna att vi inte behöver backa bandet särskilt långt för att hitta mina egna tvivel. I princip hela säsongen har jag trott att dippen ska komma, att det till slut ska falla igenom, att onödiga poängtapp ska uppstå och att de andra lagen ska pricka formen.
Tolv dagar. Så lång var Piteås formsvacka. Tre matcher i juni gick laget poänglöst. Sen hittade spelarna tillbaka. Det är en enorm styrka i den grupp som tränaren Stellan Carlsson under många år format. En ofta undervärderad kvalitet i ett lag är att alltid kunna hitta vägar att vinna och ta poäng. Att alltid hålla en hög lägstanivå. Det är vad jag tror gör Rosengård livrädda inför måndagen. Malmögänget måste vinna, men det är lättare sagt än gjort mot Piteå. Den här säsongen har det inte spelat någon roll hur illa läget har sett ut – det har alltid funnits en vändning, en extra växel, att finna i slutet av matcherna.
Sedan Piteå gick upp i allsvenskan 2009 har laget aldrig besegrat Rosengård. Det behöver man inte göra den här gången heller, men det tror jag kommer ske.
För första gången den här säsongen tror jag faktiskt att Piteå IF vinner SM-guld och jag tror man gör det genom att samtidigt spräcka den sista "omöjliga" barriären. Det är vad norrbottniska damidrottare gör just nu.
Jag tänker inte ge mig in i resonemang och lekmanna-åsikter om varför så är fallet. Vi kan bara konstatera att det sker överallt just nu, i massor av olika sporter. Gång på gång på gång skapas stolthet och glädje.
Det är för jädra häftigt. Njut.