Ponera följande scenario: Du blir handplockad från division 3-klubben Notviken mitt under säsongen för att ta över som tränare för serieledande division 2-laget IFK Luleå.

IFK Luleå har trots serieledning blivit av med den sedan ett halvår nye tränaren, Brian Wake, under kaosartade former. Du ersätter Brian Wake som huvudtränare för IFK Luleå. Laget slutar på en femteplats i tabellen av division 2.

Året efter fortsätter IFK Luleå sin satsning mot division 1. Man gör det med dig vid rodret och nu har du blivit varm i kläderna. Laget gör succé och säkrar serieseger och avancemang till division 1 med två omgångar kvar av serien.

Du hyllas – som sig bör.

Som huvudtränare, men med hjälp av det övriga tränarteamet så klart, har du lyckats att ta upp den anrika klubben till division 1.

Klang, jubel och planering av en eventuell resning av en staty av dig och din torso vid Nyabvallens entré?

En styrelse och sportslig ledning i IFK Luleå som bönar och ber om en förlängning efter din succé?

Nej.

Så klart ville du fortsätta i din roll som huvudtränare för IFK Luleå i den högre serien. Men det fick du inte.

IFK Luleås ledning ville något annat. Efter att du själv fått ringa upp den sportsliga ledningen och frågat vad som händer blir du erbjuden att flytta ner ett pinnhål i hierarkin och fortsätta jobba med laget –  men som assisterande tränare eller någon annan oklar roll.

Ni förstår vart jag är på väg.

Hade jag varit André Bylund hade jag varit oerhört besviken, på gränsen till skogstokig. Visst, inom elitsatsande idrottslag tvingas föreningsledningar till svåra, tuffa och obekväma beslut. Så är det och så ska det vara.

Men att inte ge ett rakt besked är inte okej. Att komma farandes med något halvmesyr-erbjudande om en degradering av sin roll till en som just fört upp IFK Luleå som huvudtränare, det är bara skamligt och på gränsen till förnedrande.

Jag förstår att André Bylund till slut fick nog av tystnaden från klubben och tog tag i det själv. Jag förstår också att han inte är intresserad av en annan tränarroll än den han har haft.

André Bylund –  du kan gå rakryggad ur det här. En tabell ljuger inte och fakta är fakta – André Bylund var huvudansvarig när IFK Luleå vann division 2.

Att André Bylund dessutom blev utsedd till Årets ledare på Norrbottens fotbollsgala gör ju hela historien ännu märkligare.

Nu återstår det att se vad IFK Luleås ledning snickrar ihop för tränarteam till nästa säsong. Mattan i Arcushallen är redan utrullad och står redo.