Inför matchen pratade jag med Anna-Lisa Vestin, en av lagets stöttespelare, den här säsongen och de flesta andra. Hon sa att det viktigaste som nye tränaren Birger Grahn hade lärt laget var att vinna, oavsett hur det såg ut, den rutinerade tränarräven hade tillfört en dos välbehövlig cynism i truppen.
Inte tillräckligt, skulle det visa sig.
Ljusdal kom till Tunavallen med en tydlig spelidé och genomförde den till punkt och pricka. Man sjönk djupt mot eget straffområde, försvarade sig med alla till buds stående medel och litade på fantastiska målvakten Linnea Lif Jonsson när de inte räckte. Framåt handlade mycket om långbollskontringar på snabba anfallare samt att utnyttja sin storlek på fasta situationer. Gästerna hackade sönder Notvikens uppbyggnadsspel, stängde passningarna ut på kanterna och bände isär matchen tills den liknade den timmerbröt som de ville arbeta i. Notviken blev bättre efter paus – efter att Birger Grahn, helt traditionsenligt, blivit uppvisad på läktaren efter domarprotest – när man till slut hittade ut på kanterna. Där, genom instick, frisparkar och inlägg, fick i tur och ordning Moa Blomquist, Hanna Hellander och Anna Nilsson sina lägen.
Missade lägen i norrettan gör inte så mycket. Det kommer nya.
Missade lägen i kval, däremot, betyder oftast att du är rökt.
I 86:e minuten spran Sanna Signeul sig fri – för oss som, till skillnad från assisterande domaren, stod i linje såg det ut som offside – och gjorde 1-0. I 93:e kopierade hon bedriften utan att springa offside. Notas förlorade med 0-2 på hemmaplan och det innebär att i stort sett allt hopp om elitettan är borta.
I stort sett.
Jag skulle vilja citera den ende som hittills lett damkronorna till en OS-medalj, förre förbundskaptenen Peter Elander. När han var SVT-expert på VM i vintras sa han något i stil med att ”de mentala aspekterna och det psykiska spelet betyder mycket mer för damer än för herrar”. Elander, som jobbat med högpresterande damidrottare i flera decennier, hävdade att lagidrottande kvinnor helt enkelt påverkas mer av sina egna psyken än lagidrottande män. Jag tänker inte ge mig in i någon slags diskussion kring biologiska aspekter, jag tror inte på såna, däremot tror jag kanske att vi traditionellt har varit snabbare att belöna känslor, emotionell kontakt, hos flickor än hos pojkar. Det skulle i så fall ge en förklaring till Elanders uppfattning – och ett litet ljus i Notas tunnel inför returen.
Det där var ett långt resonemang för väldigt lite hopp, men som av en händelse sammanfattade Emma Eliasson – hon var för övrigt med i Elanders OS-silverlag – min teori med egna ord efter matchen.
– Gör vi ett snabbt mål så skiter de ner sig.
Eliasson har varit med förr, det känner ni till. Framför allt tog hon Luleå Hockey/MSSKs första SM-guld för två säsonger sedan – efter att ha förlorat den första finalmatchen av tre mot Linköping och tvingades spela med den imaginära kniven på strupen två matcher i rad.
Luleå/MSSK klarade det, Eliasson klarade det, och om hon lärde sig något då var det följande: Den enda matchen du helt säkert inte kan vinna är den du gett upp.
– Det blir ju klyschor, men de hjälper ju ibland. Det handlar bara om att glömma det här, få bort tankarna på vad som kan hända och bara sätta chanserna. Vi är ju bättre än dem.
Du tror fortfarande?
– Ja, för fan. Det är inget snack, det här tar vi till helgen.
Du låter nästan lite arg.
– Äh, jag är frustrerad. Vi är så jävla mycket bättre än det här, jag tycker inte att de har något att komma med. Visst, de slår långbollar, ibland blir det farligt – men vad blev det i avslut? 20-2 till oss?
Samtidigt, några mil åt nordost, låg Assi under med 0–1 mot toppkonkurrenten AIK. De allsvenska drömmarna – nåja, jag vete fasen om Assi ens har några såna, hela situationen känns faktiskt lätt bisarr – såg ut att flyga bort över Risön som ett missriktat inlägg. Men så: Moa Öhmans fot, Erin Craigs huvud, Assi ligger tre poäng före AIK och Kalmar.
Assi har allt i egna händer inför avslutningen, men det är lite grann som att försöka bära en liter långfil utan skål.
Av de tre – även AIK och Kalmar – klubbar som slåss om direktplatsen till allsvenskan har Assi det överlägset svåraste programmet kvar. Laget har redan gjort allt vi kan kräva av det – om Assi klarar det här också är situationen densamma som för Notviken.
Det vore en norrbottnisk idrottsbragd av svåröverträffade mått.