Tord Holmgren under en välgörenhetsmatch med sitt gamla IFK Göteborg.
I dag har Gällivare SK ett herrlag och Malmbergets AIF ett damlag, båda i länets lägsta divisioner. Mer finns inte i Gällivare kommun.
– Va? Det är det som finns? Det är tragiskt att samhället sakta men säkert dör och samtidigt går väl gruvan bättre än någonsin.
Tord Holmgren har tillsammans med sin bror Tommy vunnit Uefacupen två gånger, SM-guld fyra gånger och svenska cupen tre. Men de båda IFK Göteborg-profilerna spelade sina första matcher på Kvarnheden i Hakkas, trots att de bodde i Palohuornas.
– Det blev väl så för att det fanns knattefotboll där för pojkar. Pappa var där och spelade fotboll, så vi åkte med dem i bussen och så fanns det pojklagsfotboll där, säger Tord och fortsätter:
– Det var ett bra ställe att vara ungdomsspelare i. Det var så i byarna: det var många som ställde upp, som skjutsade... och då fanns det ju lag i byarna, som i Ullatti och Nilivaara. Lanttopojkarna (Kent, Ola och Tomas) i Nilivaara har man ju mött några gånger.
Tord Holmgren bor i Vallda, i Kungsbacka kommun, men har varit och besökt gamla hemtrakterna då och då. Tommy bor ju kvar här.
Men att se platsen där han spelade fotboll som liten tar emot.
– Det växer ju igen. Det är synd att det försvinner så många lag där uppe. Och att det var så illa ställt i Gällivare visste jag faktiskt inte.
19820505, Uefacupen, final, IFK Göteborg–Hamburg 1–0: Tord Holmgren, Sven-Göran Eriksson och Tommy Holmgren äter hamburgare på en träning innan matchen.
46 lag har försvunnit i Norrbotten sedan år 2000. Att många fotbollslag försvinner i mindre samhällen är dock inte överraskande för Tord Holmgren. Han ser själv hur det är strax utanför Göteborg.
– Många slutar spela tidigt, föräldrarna är inte lika engagerade – de tittar inte ens på matcherna ibland... Sverige kommer tappa i fotboll mot övriga världen. Det tror jag, sakta men säkert.
Palohuornassonen sitter numera med i Kungsbacka Citys styrelse, en klubb som Tobias Hysén var med och drog igång i ett försök att få ett elitlag i Kungsbacka och försöker behålla ett engagemang för fotbollen. Han tycker att för få ställer upp. Och det drabbar inte minst små samhällen.
– Det finns ju talanger där uppe, man måste bara få möjligheterna och det är det som är synd för nu försvinner ett antal talanger eftersom det inte finns fotbollsmöjligheter i byarna. Finns det inte fotboll i närheten kommer de ju göra något annat istället.
Tord Holmgren spelade i Hakkas tills han var 13 år gammal och familjen flyttade från Palohuornas till Gällivare. Då bytte han till Gällivare SK och var med och bildade ett superlag som vann Norrlandsmästerskapen två år. Sedan är ju resten av både hans och brorsan Tommys karriärer en ren framgångssaga.
Larry Poromaa var länge vallachef i landslaget och gjorde en tillfällig comeback så sent som 2023.
19880126, SM, 15 km: Niklas Jonsson, Strömsnäs på femteplats och Larry Poromaa, Hakka på andraplats.
Även om bröderna Holmgren skördat störst idrottsliga framgångar så är väl ändå Larry Poromaa den som är mest synonym med Hakkas Goif.
"Hakkasexpressen".
Poromaa bodde bara i Hakkas i ett år innan han flyttade in till Gällivare. Men han fortsatte ändå spela fotboll och åka skidor för Goif. Med honom i spetsen vann Hakkas Goif SM-medaljer i stafett tillsammans med Christer Majbäck och Mikael Edman.
– Jag var kvar i moderklubben länge tack vare ledarna i byn som ställde upp helhjärtat. Hela byn ställde upp och det var en bra klubb.
Både Larry Poromaa och Tord Holmgren minns Ingvar Kanttola, Svante Karlsson, Östen Törnlind och Sören Henriksson som några av eldsjälarna som höll ihop föreningen.
– Det var ett fåtal personer som jobbade extra mycket för klubben och när sådana personer försvinner så är det svårt att hålla verksamheten kvar, säger Poromaa.
Det var precis vad som hände med Hakkas Goif.
Kvarnheden Hakkas
Kvarnheden Hakkas
Kvarnheden Hakkas
Kvarnheden Hakkas
Kvarnheden Hakkas
Kvarnheden Hakkas
När eldsjälarna försvann gick verksamheten upp i rök.
Hakkas avslutade med att slå Malmberget/Ullatti med 8–2 på bortaplan hösten 2000.
Jan-Olov Karlsson är en föreningsmänniska som minns hur det sedan tog slut.
– Det fanns inga spelare kvar. Till slut fick vi inte ihop något lag, säger han och fortsätter:
– Förr var det egentligen inga problem att få spelare, för det var en så bra förening som tog hand om alla fotbollsspelare. Men till slut blev det ändå ohållbart när det inte längre var spelare från byn utan det var spelare från Gällivare som inte platsade eller som inte ville spela med Gällivare SK.
Men det hade kunnat ta slut ännu tidigare.
– Egentligen började det gå utför när eldsjälarna dog, som Sören Henriksson och Östen Törnlind.
Larry Poromaa:
– Jag tror att det äldre gardet såg behovet av att ha en levande förening i sin by. Det tror jag har försvunnit mer och mer.
– Det ser likadant ut här i Västernorrland, klubbarna försvinner en efter en. Det är tråkigt, men det ser ut likadant i många sporter hör jag. Det måste finnas fler som är engagerade. Du behöver nästan bara en som är sådär helt sanslös. En sådan person drar med sig så många människor och ger sådan energi så att man kan få igång en verksamhet.