Numera bor 41-årige Peter Hedström i Stockholm, där han jobbar som professor på KTH, Kungliga Tekniska högskolan.
Nu berättar duon, i Sportens sjätte del av reportageserien i hjärnskakningarnas spår, om den tuffa tiden efter beslutet och hur de båda klippte helt med fotbollen för att slippa alla jobbiga frågor och för att undvika att påminnas om hela historien.
Det var en annan tid för 20 år sedan. Hjärnskakningar inom idrotten togs inte riktigt på allvar varken från spelare, föreningsledare eller till och med läkare i vissa fall.
Peter Hedström, 23 år ung 2001, var en hårdför mittback av det gamla snittet. Reslig och stark i huvudspelet med en uppoffrande spelstil var han en av IFK Luleås förgrundsfigurer när laget slogs i toppen av division 2 och nådde en kvalplats till superettan under hösten.
Men i kvalförlusten mot Brommapojkarna fanns inte Hedström med på planen. Under inledningen av höstomgången hade han tvingats kasta in handduken efter en smäll mot huvudet.
– Det var den sista hjärnskakningen jag fick och under hösten tog jag beslutet att sluta eftersom jag fortfarande hade ordentliga symptom. Jag tror att det var min åttonde hjärnskakning i livet, säger Peter Hedström.
Angående hur Hedströms hjärnskakningar tillkom skiljer det sig en del från hur det brukar gå till. Han beskriver:
– Jag drabbades egentligen inte av något ordentligt trauma. Min specialitet var huvudspelet och från väldigt unga år tvekade jag inte att nicka en boll. Så för mig var det nog många upprepningar av våld mot huvudet, speciellt mot tinningen.
Den hårdförda spelstilen, med täta nickdueller och närkamper, gav honom törnar och smällar i match efter match.
– Jag skallade ihop och fick armbågar och så vidare som gav någon form av hjärnskakningssituation, säger han och fortsätter:
– Det var inte så att jag ramlade ihop medvetslös som många andra gör. Men jag kände direkt efter mina smällar att det hände något i huvudet.
Symptomen ville inte ge med sig.
– Jag hade huvudvärk, trötthet, minnessvårigheter och framförallt problem med synen. Jag hade svårt att fokusera om synen på olika avstånd. Det var länge svårt att köra bil med tanke på synen och att jag hade svårt att vrida huvudet, säger han.
Hur länge fick du dras med symptomen?
– Jag kommer inte ihåg exakt men det var över två år i alla fall. Det var en form av maratonlopp, jag märkte inte att det blev bättre men till slut efter några år märkte jag inte av det.
Hur tog din omgivning ditt beslut?
– Jag upplever mig själv som en spelare som inte simulerar skador. Men uppfattningen från omgivningen var väl just den att de tyckte jag kunde bita ihop, de tyckte att jag var viktig för kvalet till superettan, säger Hedström.
Hedström själv ville så klart återvända till planen så fort som möjligt och träffade ett antal läkare, utöver Yelverton Tegner.
– Det var läkare där det var väldigt oklart. Det var som att de trodde att jag simulerade, vilket var obehagligt mentalt eftersom det var ett oförstående från omgivningen. Men Yelverton hade följt mig och kunde min historik.
Inte nog med att Hedström led av symptom alltså. Det sattes även press för comeback från omgivningen, men han berättar också att det var många som också visade förståelse och stöttade honom.
Men när beslutet att lägga av var taget då tog han ett totalt avstånd från fotbollen. Han hade till och med svårt att ens se en match på teve hemma i soffan.
– Det var en mental knäck, jag var ju i början av min karriär. Jag bröt helt och kollade knappt på en match på fem år. Det var obehagligt att titta på fotboll, jag blev illamående när jag såg någon nicka på en utspark. Det väckte minnen som inte var behagliga för mig, säger Peter Hedström.
Mats Henriksson var en hårt arbetande innemittfältare på IFK Luleås mittfält under början 00-talet. Ett IFK Luleå som hade slutade trea i division 2 under 2004 och inför säsongen 2005 siktade på att ta sig upp i division 1.
Under en träningsmatch, två veckor innan seriepremiären, var olyckan framme som ledde till Henrikssons definitiva avsked till fotbollen. En idrott han hade vigt sitt liv till sedan han inledde sin karriär i IFK Luleå som 6-åring.
– Jag fick ett volleyskott i bakhuvudet. Jag hade väl samlat på mig genom åren och till slut så krävdes det inte så mycket, säger Henriksson.
Smällen i huvudet var hans sjunde hjärnskakning i livet. Och nu fick både Henriksson och idrottsläkaren Yelverton Tegner nog och i samråd med varandra kom de överens om att det inte skulle bli någon mer spel resterande delen av 2005 i första hand.
Mats Henriksson i närkmap med Robert Stoltz under ett derby mellan IFK Luleå och Luleå FF.
Henriksson hade förhoppningar på att kunna återvända till fotbollsplanen till säsongen 2006 men sedermera togs beslutet av lägga av helt för den då 24-årige Henriksson. Fotbollskarriären var därmed över.
– Det blev ett abrupt slut eftersom jag levt ett så inrutat liv med fotbollen sedan jag var sex år. Det blev en liten identitetskris, säger Henriksson.
Det märks att problematiken med hjärnskakningar inom idrotten mer och mer börjat tas på allvar när vi skriver 2020 jämfört med början av 00-talet. Både från sjukvård, föreningar och spelare själva.
– Man fick en hjärnskakning på någon match och åkte upp till Sunderby sjukhus och låg där en sväng för att sedan vara tillbaka i träning nästa dag och allt var som vanligt, säger Mats Henriksson.
Ett tillvägagångssätt som Henriksson fick lida för när det väl smällde till en sjunde gång.
– Då var det inte som vanligt. Jag orkade knappt ta mig upp ur sängen först och jag var totalt orkeslös, hade yrsel och talrubbningar, berättar han.
39-åringen blickar tillbaka till hur hans egen situation var i samband med efterspelet till sin sista hjärnskakning. Hur svårt det kan vara för omvärlden att sätta sig in i den svåra sits Henriksson befann sig i.
– Jag blev ganska ensam och inte riktigt tagen på allvar. Jag vill inte namnge någon men det var personer i IFK Luleås ledning som sa "kom igen, det är bara upp och köra, det är ju inte en knäskada du har", säger Henriksson.
Han betonar dock noga att det inte var någon press från IFK Luleås dåvarande tränare utan pressen kom från annat håll i och runt föreningen.
Tre månader efter den sista huvudsmällen började de värsta symptomen släppa för Henriksson och han kunde sakta men säkert börja återgå till ett normalt liv. Dock var det aldrig tal om att satsa på fotboll igen.
– Jag sköt bort allting som hade med fotboll att göra och besökte inte Skogsvallen på flera år. Det var jobbigt med alla frågor och förklara sig för alla, säger Henriksson.
Idrottsläkaren Yelverton Tegner var alltså inblandad i bägge IFK-spelarnas beslut att lägga av. Tegner, som Sporten skrev om i det föregående reportaget runt hjärnskakningar inom idrott.
– Yelverton sa att det kan bli permanent och att det kunde bli allvarligare om jag fortsatte och fick ytterligare smällar. Då fanns det inte så mycket att välja på, det var läge att tagga ner, säger Peter Hedström.
– Man visste inte själv vilka effekter det kunde ge och det tog några år innan man förstod allvaret. Men när Yelverton kom med domen så var det ett självklart beslut, hälsan måste komma i första hand, säger Mats Henriksson.
Numera är 39-årige Mats Henriksson elitmotionär i framförallt skidåkning. Han har ett antal vasalopp innanför västen och konditionen är klart bättre än genomsnittet av befolkningen. Hon bor och jobbar i Luleå.
Mats Henriksson sadlade om efter uppbrottet från fotbollen. Numera är han elitmotionär i skidåkning.
Peter Hedström, i dag 41 år, pluggade klart och doktorerade på LTU och valde att flytta till Stockholm 2008. Där har han varit involverad som ledare i Spånga IS under några år men inte i nuläget. Han jobbar för närvarande som professor på KTH, Kungliga Tekniska högskolan.
Ingen av de två ångrar sitt beslut att avbryta fotbollskarriären i förtid, även om det tog emot där och då. Snarare tvärtom – i dag lever de normala liv utan hjärnskakningssymptom.