June Pedersen, 33, kommer småspringande längs Storgatan i Piteå. Vi har bestämt träff utanför ett café och norskan, som är fem minuter sen, ursäktar sig.
– Förlåt om jag är sen, det är så många som vill stanna och prata överallt, säger hon.
Samtidigt ser jag hur folk vänder sig om och ler försiktigt mot henne, hur de bara genom en blick försöker säga tack och grattis.
June Pedersen är, tillsammans med alla spelare och ledare i Piteå IF, stora hjältar på hemmaplan just nu. Det historiska SM-guldet i lördags fick en hel stad, för all del ett helt län, att leva upp.– Om man säger såhär, det går inte snabbt att handla på affären nu, folk är så sjukt glada och många vill gratulera, säger hon och skrattar.
Efter 6–1 mot Växjö i lördags stod det klart att Piteå IF vunnit sitt första SM-guld någonsin. June Pedersen blev stor hjälte med sina tre målgivande passningar.
– Två och halv var det, säger hon.
Två och en halv?– Det var ju en hörna som blev lite klabb och babb, innan bollen gick i mål.
June Pedersen ler hela tiden, skakar på huvudet ibland och konstaterar hur sjukt allting är.
För bara en vecka sedan var allt annorlunda. Då var Pedersen på botten, fullständigt sänkt.
– Fy fan, det var den värsta veckan i mitt liv, säger hon och tänker tillbaka på det där ödesdigra misstaget i den näst sista matchen mot Rosengård.
Den svaga bakåtpassningen som ledde till att Anja Mittag kunde trycka dit bollen och sätta Rosengård i guldposition inför den sista omgången.
– Vi har som taktik att alltid försöka spela bollen i backlinjen, vi ska hela tiden visa oss för målvakten och försöka rulla igång spelet. Så jag fick bollen och ser plötsligt att det kommer en spelare (Mittag) i 120 bakom mig. Av någon anledning väljer jag att passa hem med högerfoten. Jag vet inte varför, den hänger ju bara där.
June Pedersen berättar om mörkret som sänkte sig över henne i den stunden.
– Det var som att något slets ur min kropp. Jag tänkte: Shit, där rök guldet och allt är mitt fel. Det var hemskt. Jag kände en sjuk skam och besvikelse.
Skam?– Ja, jag hade ju förstört för alla tjejer i laget. Jag såg ju hur ledsna de var, på grund av mig.
Veckan efter matchen mot Rosengård valde June Pedersen att isolera sig. Hon ville inte prata med media, gå på stan eller handla mat. Hon kände att hon hade svikit hela staden. Samtidigt berättar hon om det enorma stöd hon fick överallt ifrån.
– Jag fick sjukt mycket kärlek. Bara kärlek.
Hon nämner bland annat ett specifikt sms som fick henne på bättre tankar.
– Jag hörde av mig till Hanna Ljungberg på kvällen efter matchen. Vi spelade tillsammans tre år i Umeå och hon har hjälpt mig en del förut, mentalt. Sen fick jag ett jättelångt och gulligt meddelande tillbaka. Det var faktiskt jävligt skönt.
Vad skrev hon?– Saker som att hon vet känslan, det kan hända alla, att jag skulle försöka att njuta ändå, att det var en viktig match kvar. Såna smågrejer som betydde massor.
På något sätt lyckades Pedersen hitta krafter till den avgörande matchen mot Växjö och nu sitter hon här som lycklig guldhjälte. Hon har svårt att beskriva känslan när hon, tillsammans med laget, insåg att det var klart.
– När vi hade gjort 6–1 och ligger inne i målet och jublar får jag höra att det står 2–2 mellan Göteborg och Rosengård, att guldet just då var vårt. Då kände jag bara en klump i magen, som om någon skämtade. Sen när vår match var slut fick vi höra att Göteborg gjort 3–2, det var då vi skrek. Så sjukt.
Pedersen har vunnit ett par SM-guld med Umeå IK, men då som bänknötare.
– I Piteå har man varit med på hela resan, det känns som en helt annan grej. Det är helt fantastiskt, helt sjukt.
Samtidigt som June Pedersen dricker en klunk av sitt kaffe kommer två äldre farbröder in. När de får syn på henne säger den ene högt:
– Grattis, grattis! Jag satt och frös hela matchen, men varje gång Piteå gjorde mål blev jag varmare i hela kroppen.
– Vilken tur att vi gjorde några mål då, svarar norskan och ler.
Hon berättar om en vild guldfest.
– Den var bra. Det gick fort innan man var i bra slag. Det var också billigt. Jag hade kunnat lämna plånboken hemma. Alla som såg guldhatten skulle bjuda, säger hon och skrattar.
Men nu är det vardag igen. I måndags var June Pedersen tillbaka på sitt jobb på Sportringen.
– Life goes on. Vi har ju samma lön som vi hade innan matchen. Men jag kunde inte jobba så effektivt. Mina kollegor hade pimpat min arbetsplats i guld och det var många som ville komma fram och hälsa.