Hon berättar att den numera avlidne supporterprofilen Leif Tapani låg henne varmt om hjärtat.
Om du besökte Risögrund för att se någon av Assis hemmamatcher under klubbens storhetstid stötte du säkerligen på klubbens största supporter Leif Tapani. Den högljudda supporterprofilen stöttade laget med sina peppande tillrop samtidigt som han sålde lotter till publiken.
Redan under sin första match med klubben under 2012 lade Fernanda Da Silva märke till honom. Brasilianskan är också en av många Assi-spelare som sörjer att han avled den 3 januari, 68 år gammal.
– Han ropade alltid "Kom igen Assitjejerna". Jag frågade de andra vad det betydde och det var faktiskt den första frasen jag lärde mig på svenska (skratt). Han var ett riktigt fan, hade en Assi-tatuering, var på alla matcher oavsett vad och var otroligt snäll. Vi spelare älskade honom, säger Fernanda Da Silva.
Hon fortsätter:
– Det var väldigt sorgligt när jag fick höra att han hade gått bort. Tyvärr kunde jag inte gå på hans begravning. Han var alltid ett så härligt och uppfriskande inslag på matcherna. Svenskar är ju inte kända för att vara särskilt högljudda men det var ju han och det gillade jag. En fin människa som nu vilar i frid.
Under sina sju säsonger i Assi var hon med och tog den lilla klubben från division 1 till toppen av elitettan. Laget var till och med uppe och 2017 spelade de kval och snuddade på en plats i damallsvenskan.
Därför var besvikelsen stor när klubben meddelade att de till denna säsong drar sig ur elitettan för att börja om i division 2.
– Jag blev väldigt frustrerad när jag hörde att de tog det beslutet. Jag vet hur otroligt svårt det var att ta klubben dit. De har säkert sina anledningar och om klubben tycker att det var det bästa beslutet att ta så kanske det är så. Men jag och många av de jag spelade med där blev väldigt besvikna.
– Jag kommer alltid att ha en del av Assi med mig i hjärtat, de har hjälpt mig med mycket. Därför hoppas jag att det ordnar upp sig för klubben och att ta de kan ta sig dit upp igen.
Fernanda Da Silva har övertygat under försäsongen inför sin andra säsong i Piteå IF DFF.
I elitettan gjorde brasilianskan lite som hon ville på det centrala mittfältet. Men när hon tog klivet upp till allsvenskan och Piteå IF DFF blev hon snabbt varse om att det inte var lika enkelt. Hon skolades dessutom om till anfallare.
– Förra året hade jag svårigheter med att hitta rätt i den nya positionen och samtidigt göra det i en liga som håller en helt annan nivå än elitettan. Här är jag tvungen att förändra mitt spelsätt om jag vill spela. Spelarna här är snabbare och starkare och då måste jag vara smartare.
Piteåtränaren Stellan Carlsson har gjort sig ett namn som den tränaren som får ut det bästa ur sina spelare och hjälper dem ta nästa steg. Fernanda är inget undantag och under hennes första säsong i Pif var guldtränaren tydlig med vilken del av spelet hon behövde förändra för att lyckas på den högsta nivån.
– Stellan och Annelie (Andersén) hjälpte mig förstå att jag måste släppa bollen tidigare. Han sa att de inte ville förändra sättet jag är som spelare utan hjälpa mig bli bättre. Att veta när jag ska dribbla och när jag ska passa.
– När jag höll för mycket i bollen var han på mig och ropade "Fernanda, passa bollen!" och jag svarade med "förlåt! (skratt). Jag blir bara bättre och bättre på det så det är jag glad över.
Fernanda Da Silva har fått underkasta sig Piteås hårda träning och det tog ett tag innan hon kom ikapp rent fysiskt. "Jesus, jag håller på att dö", tänkte hon under de första dagarna.
Intensiteten på träningar och match i Piteå gjorde att kroppen behövde tid att vänja sig. Hon åkte på en del skador men är nu hel igen.
– Träningen här är så intensiv, i Assi hade vi inte i närheten av samma intensitet. När jag först kom till damallsvenskan tänkte jag "Jesus, jag håller på att dö." Det tog ett år för att förbereda och vänja mig själv vid den fysiska biten men nu är jag mer bekväm med det.
Kommande säsong hoppas hon kunna visa upp sin förvandling.
– Skillnaden nu jämfört med förra säsongen är enorm. Ifjol var allt nytt men i år är jag betydligt mer självsäker och kan vara mig själv ute på planen. Nu känner jag de flesta tjejerna i laget väldigt bra och Piteå känns redan som hemma för mig.
– Jag kan knappt vänta på att matcherna ska dra igång. Allting har fungerat klockrent under försäsongen men då kom coronaviruset in i bilden och förstörde allt.
Att ha sin familj på andra sidan jordklotet i Brasilien är förstås jobbig när situationen är som den är med covid-19.
– Jag står min familj väldigt nära och att inte kunna träffa dem är jobbigt. De brukar ge mig den energin som krävs för att klara en hel säsong, så att inte veta när jag får se dem nästa gång är irriterande men det finns inte så mycket jag kan göra åt det. Men än så länge mår de bra, så jag är glad över det.