Kanske kommer Frida Abrahamsson främst att associeras med KIF Örebro när fotbollskarriären nu är över, men det var i Piteå IF som hennes damallsvenska äventyr började.
– Tiden i Piteå minns jag bara med glädje och kärlek. Det var mina första år i elitfotbollen på riktigt och där lärde jag mig – dels av Stellan (Carlsson) och ledarteamet men också av mina lagkamrater – vad som krävs på den nivån, säger Abrahamsson och fortsätter:
– Jag kommer alltid att bära med mig saker jag fick lära mig då, hur man uppträder som människa och lagspelare i en elitmiljö, men även såklart alla de fotbollskunskaper jag fick.
Men de allra första grunderna fick Abrahamsson lära sig i moderklubben Luleå SK. Därefter gick vägen genom Lira BK och Notvikens IK innan hon, 2014, debuterade med PIF i damallsvenskan.
Efter fyra säsonger i klubben (som hon delvis varvade med spel i Sunnanå) flyttade hon till Örebro 2018. Det året skulle bli ett av backens roligaste.
– Då fick jag vara med och spela upp ett lag i damallsvenskan. Det kändes väldigt stort och är ett fint minne jag alltid kommer att bära med mig.
Sedan dess har Frida Abrahamsson och KIF Örebro varit etablerade på högsta nivån. Men nu tackar alltså 28-åringen för sig.
– Det är ett beslut som växt fram under året. Jag kände det ganska tidigt under säsongen, och sedan har det blivit tydligare och tydligare, att det känts som att jag gjort mitt. Fotbollen kommer alltid vara en del av mig, men nu finns så mycket annat jag vill lägga energi på.
Faktum är att hon jobbar på KIF Örebros kansli som partner- och klubbkoordinator. Någon flytt hem till Luleå eller Norrbotten är således inte aktuell i dagsläget.
– Föreningen har gett mig jättefina möjligheter utanför fotbollen. Örebro känns som hemma just nu i alla fall, så jag blir kvar här.
Örebro slutade på nionde plats i damallsvenskan den här säsongen. Laget skrapade ihop 38 poäng, två mindre än tabellsjuan Piteå.
Abrahamssons sista match skedde hemma mot Linköping (0–0) i lördags.
– Det var väldigt känslosamt, framför allt kanske mer innan än under själva matchen. Det är alltid en speciell känsla när man går ut och spelar för sin klubb och sitt lag på den här nivån, men nu var det såklart extra känslosamt. Samtidigt kändes det roligt och fint att få göra det tillsammans med det här gänget.