Doris Uusitalo var emd och startade damfotbollslaget i Jar-Ka IF till säsongen 1978. Klubblokalen i byn Jarhois berättar om en svunnen storhetstid.
Det andas nostalgi på "Jarka", som idrottsplatsen i Jarhois kallas i folkmun. Numera används inte fotbollsplanen men inne i den stora klubblokalen finns en historia från en svunnen tid att berätta. En stor samlingssal med en scen talar om att danser och bingo har anordnats här. En biljettkur med tillhörande lucka som har varit igenstängd sedan länge.
Det har funnits en storhetstid här, och en anledning till den tiden stavas Doris Uusitalo.
1977 var året när allt startade på allvar damfotbollsmässigt i den lilla pittoreska byn Jarhois vid Torneälvens strand mellan Övertorneå och Pajala. En då 20-årig Doris Uusitalo med väninnor bestämde sig för att göra ett försök att starta ett fotbollslag.
Men det gick inte helt problemfritt, skulle det visa sig. Damfotboll var något kontroversiellt på den tiden.
– Vi började spela inomhus på vintern i Övertorneå men då gick vi under namnet Olkamangi (grannbyn till Jarhois). Men när vi sedan skulle starta ett damlag på riktigt ville inte Olkamangi IF ha oss, de körde med sitt herrlag i stället, säger Doris Uusitalo.
Något snopna fick damerna tänka om och vände sig då till Jarhois och föreningen Jar-Ka IF (Jarhois-Kardis IF).
– De hade lagt ner herrfotbollen bara något år innan och då tyckte vi att det skulle passa med ett damlag. Och vi fick starta laget i Jar-Ka IF.
Jar-Ka IF:s klubblokal är något för nostalgiker att besöka.
De anmälde sig för spel i division 3, problemet var bara att de inte hade nog med spelare för att ställa ett lag på planen. Då visade de unga damerna i byn både handlingskraft och företagsamhet. Det var dags för en värvningsturné i grannbyarna.
Efter att rest runt i Kardis, Olkamangi, Pajala, Jenkisjärvi och Neistinkangas lyckades de hitta spelare för att fylla en startelva, förutom på en position – det saknades en målvakt. Då vände sig Doris till närmaste möjliga alternativ.
– Jag frågade min fem år äldre syster om inte hon kunde stå i mål. Hon ställde sig i målet och hon hade bollsinne, men hade aldrig spelat fotboll innan, säger Doris Uusitalo.
Hon har sparat sin landlagströja sedan EM-finalen 1984. Den har dock tvättats ren från lerfläckarna från den klassiska regnmatchen i utkanten av London.
Men det brann i knutarna, seriespelet låg alldeles bakom hörnet under våren 1978.
– Första gången vi träffades var två veckor innan seriepremiären i division 3. De flesta kunde inte reglerna men vi fick några träningar ihop innan det var dags, säger hon.
Tränare för laget blev en man som hade spelat i det nedlagda herrlaget.
– Vi förlorade den första matchen mot Luleå SK med 0–2. Därefter blev det nog bara en ytterligare förlust och vi slutade trea i serien första året.
Doris Uusitalo tittar igenom gamla urklipp från sin tid som aktiv.
Den första säsongen gav alltså mersmak och inför seriepremiären i början av maj 1979 andades det optimism. Det fanns dock ett problem. Gräsplanen på idrottsplatsen "Jarka" i hembyn hade några decimeter tjockt snötäcke över sig.
Men också där hittades det en lösning.
– Vi hällde aska på snön och planen var faktisk grön till premiären. 1979 var vi bra och vann division 3, säger hon.
Landlagströjan från EM-finalen 1984 kommer alltid ha en stor plats i Doris Uusitalos hjärta.
Efter att ha vunnit division 3 tog Jar-Ka IF steget upp till division 2, som då var den näst högsta serien i systemet. Allsvenskan fanns inte på den tiden utan den högsta serien hette division 1.
Tornedalslaget etablerade sig i tvåan under de följande säsongerna och anfallaren Doris Uusitalos målfarlighet började göra sig känd utanför Norrbotten. Dessutom började hon själv inse att det kanske behövdes en flytt söderut för att se hur långt hon kunde nå.
– Jag insåg att jag kanske var lite bättre än de flesta andra. Men vi hade även två andra spelare som var riktigt bra och flyttade och spelade på annan ort.
Sunnanå SK, Skellefteåklubben som då var utmanare i den högsta serien, hade fått nys om Uusitalo.
– De var och tittade på någon match jag spelade men bestämde sig för att inte värva mig. Men det beslutet har de ångrat, har jag hört i efterhand, säger Uusitalo.
Efter säsongen 1981 var Doris arbetslös och kände att hon ville röra på sig. Hon sökte jobb i Stockholm och samtidigt skrev hon ett handskrivet brev till Hammarby IF.
– Jag tänkte att det skulle vara bra för mitt sociala liv där nere om jag tillhörde en förening. Jag skrev ett brev rakt upp och ner där jag berättade om mig själv till Hammarbys damsektions ordförande Siv Jansson (mamma till landslagsspelaren Ann Jansson som också var med och vann EM-guldet 1984).
Doris Uusitalos utsikt från stugtomten är magnifik. Till höger har vi Finland och till vänster är Sverige. Holmen i Torneälven tillhör Sverige med gränsstenen finns faktsikt på ön.
Ordföranden gav brevet vidare till tränaren Claes Sundberg och sedan gick det fort. Sundberg fattade tycke för skribent Doris Uusitalo och bjöd ner henne till Stockholm för en veckas provträning på anrika Kanalplan, i hjärtat av centrala Södermalm.
– Jag packade väskan och åkte ner och tränade. Det gick bra och de ville ha mig. Så det vara bara åka upp och packa och jag flyttade ner en vecka senare under våren 1982.
Men inte nog med att hon erbjöds kontrakt. Tränare Sundberg jobbade på sidan om fotbollen på LM Ericsson och han fixade ett sekreterarjobb åt Uusitalo på företaget.
Sin första träning som Hammarbyspelare gjorde hon 29 mars 1982 och därifrån var hennes utveckling explosionsartad. Efter bara några omgångar in i serien hade hon tagit en ordinarie tröja till vänster i anfallet. 29 september samma år, exakt ett halvår efter första Hammarbyträningen, spelade hon sin första landskamp för Sverige i en match mot Norge.
Hennes första säsong i den högsta serien avslutades dock på ett, för Hammarbyromantikern, signifikativt sätt. Det blev förlust i Svenska cupen-finalen mot Öxabäck och förlust i SM-finalen mot Sunnanå SK.
Men allt som allt var den då 24-åriga Uusitalos stora genombrott ett faktum.
– Det går inte beskriva hur fort allting gick, det var helt otroligt hur mycket som hände och det bara flöt på. Det var skönt att ha med sig Ann Jansson från Hammarby i landslaget, det gav mig en trygghet för jag bodde med henne när vi var med landslaget.
Doris Uusitalo, längst till höger, poserar för Bildbyrån inför finalen EM-finalen mot England på brittisk mark 1984. Till vänster sitter Ann Jansson, klubkamrat från Hammarby och än idag god vän med Uusitalo.
Året efter, 1983, var det samma visa för Hammarby. Förlust i både SM-final och cup-final. Men Doris Uusitalo kunde glädjas över att titulera sig som skyttedrottning i serien med 27 mål på 21 matcher.
– Vi var i fyra finaler på två år och förlorade alla fyra, det var lite typiskt. Men jag gjorde en massa mål i alla fall, säger hon.
Med 1984 skulle hon få vinna en titel, och inte vilken titel som helst. Under det första Europamästerskapet någonsin fick hon vara med och höja bucklan där i lervällingen i Luton, England.
Men hon minns speciellt semifinalen, ett dubbelmöte med Italien.
– Första matchen spelades i Rom och där avgjorde jag med mitt 3–2-mål och i hemmamatchen i Linköping vann vi med 2–1 och jag spelade fram till Pia Sundhages båda mål.
Sedan väntade dubbelmöte med England i finalen. Seger hemma med 1–0 och förlust borta med 0–1 efter ordinarie tid ledde till straffsparksavgörande efter en mållös förlängning.
Lervällingen var totalt i EM-finalen på planen i Luton strax utanför London. "Det var hemskt", säger Doris Uusitalo.
Pia Sundhage slog in den avgörande straffen och säkrade titeln. Men det som fastnat i minnet från den finalen var de usla yttre förhållandena. Regnet vräkte ner, det blåste kuling och den redan dåliga gräsmattan förvandlades till resterna av en Roskildefestival.
– Det gick knappt att spela fotboll, det var hemskt. Inför straffläggningen pratade vi bara om att lägga bollarna högt, hade bollen gått efter marken hade den inte ens kommit fram till målet, säger hon.
– När Pia satte straffen var det en enorm glädje. Vi håller kontakten än i dag och är som en liten familj.
Sverige, med Doris Uusitalo i laget, har precis säkrat den första, och hittils enda, EM-guldet till Sverige. Året var 1984.
Vad är då anledningen till att Doris Uusitalo fick en sådan framgångsrik karriär på fotbollsplanen? Så klart finns det flera skäl till det.
– Jag var ju tvåfotad och väldigt snabb. Därmed kunde jag spela på båda kanterna och centralt. Jag var användbar överallt, förklarar hon.
Efter säsongen 1984 lämnade Uusitalo Hammarby för maktfaktorn i svensk damfotboll på den tiden, västgötska Öxabäck IF. Under sina två säsonger där blev det två cup-guld men något SM-guld blev det aldrig för henne. 1985 blev det respass i semifinalen mot just Hammarby som senare gick hela vägen och vann guldet, ett Hammarby som alltså Uusitalo just lämnat.
Säsongen 1986 blev hennes sista på elitnivå. Då slet hon av korsbandet och komplikationer efter operationen innebar att hon inte var tillbaka i ordentlig träning på nästan tre år.
Ett ärrat minne från fotbollskarriären. I sitt vänsterknä har hon opererat korsbandet en gång samt fem ingrepp på den trasiga menisken.
Under lördagen inleder Sverige sin jakt på ett andra EM-guld. Sverige går in i turneringen med möte mot den regerande Europamästaren Nederländerna. Och det är med andra ord två guldaspiranter som drabbar samman.
– Jag tycker att Sveriges lag påminner om det lag vi hade 1984. Och då tänker jag på den goda lagsammanhållningen de har. Jag tror att det kan bli guld för Sverige, det gäller bara att komma ut från den första matchen med ett bra resultat, säger Doris Ussitalo som kommer följa Sveriges framfart framför tv:n i sin stuga på holmen i Torneälven.
Numera är Doris Uusitalo 64 år och efter 38 år på flykt i södra Sverige återvände hon till Norrbotten för två år sedan när hon flyttade in i en lägenhet i centrala Luleå. Närheten till stugan på holmen i Torneälven var så klart en av orsakerna. Nu spenderar hon i stort sett all ledig tid där, extra mycket nu när hon också blivit pensionär.
Doris Uusitalo spenderar somrarna i sin stuga ute på holmen i Torneälven utanför Jarhois. Föräldrarhemmet där hon växte upp i ser hon från sitt sovrumsfönster.
Och konstigt vore annat. En mer idyllisk och rogivande plats är nog svår att hitta. Det enda som kan störa under sommaren är möjligtvis myggen.
Är det mycket mygg här?
– Nej, inte så farligt här ute på holmen. Det är mer mygg på fastlandet, säger hon samtidigt som Sportens utsände tittar ner på och häpnar över sina, av mygg fullbelamrade, bara ben.
Doris Uusitalo stänger ytterdörren till stugan för att inte släppa in myggen.