Högerbacken Kalle Norrbin är IFK-profilen som i fjol la skorna på hyllan.
33-åringen spelade i IFK Luleå från tidigt 2000-tal, med undantag för en kortare sejour i Degerfors.
Men nu säljer han hus.
– Jag bytte jobb i samma veva som jag slutade med fotbollen. Det är väldigt kul. Det blir många timmar och det blir lite samma känsla där – att man får tävla lite. Det är en jätterolig bransch och fantastiska familljer och man får vara med och förverkliga folks drömmar, säger Kalle Norrbin.
Förutom husförsäljningar och dottern Ella, drygt ett år, går tiden också åt med hus och stuga.
– Sen spelar jag hockey faktiskt – i "Stålstaden". Det är lite av en pojkdröm, jag slutade när jag var 14–15 år, och det är något jag har velat göra igen. Det är ett "gubbgäng" och vi kör två–tre gånger i veckan. Det är ett roligt gäng och nu har man blivit målskytt på äldre dar. Det har man ju inte kunnat skryta med i fotbollen.
Saknar du fotbollen?– Ja, det gör man ju. Man saknar allting runt laget. Det blev ganska naturligt med Linus Johansson och Tomas Eriksson, vi slutade ju alla samtidigt och det var den yngre generationen som skulle ta över. Men det är klart, på matchdag suger det till lite extra.
Nu blir det långhelger i stugan för Norrbin som ändå följer laget i ditt hjärta.
– Jag följer dem både på Skogsvallen och sen på internet när de spelar borta. Matcherna är speciellt. Det är svårt att få den där adrenalinkicken, när man vinner eller förlorar tillsammans, i vanliga livet.
Det har inte gått speciellt bra för IFK så här långt?– Det man ska komma ihåg är att det är nästan ett helt nytt lag. Det är bara att se på Keaton (Isaksson) som har slagit igenom, alla behöver tid. Det här laget kommer bli bättre och bättre med tiden. Sen har det varit lite stolpe ut och lite för mycket skador på nyckelspelare, men det är också en del av spelet. Det är det som känns intressant med det här laget, att alla kan blomma ut när som helst. Det var inte riktigt samma sak med oss äldre, vi hade väl gjort våra bästa dagar och man visste vad man fick ut av oss.
Även om det är några månader sedan Norrbin tog beslutet har inte inte hunnit börja sakna det på riktigt.
– Till hösten kommer det nog bli lite mer, egentligen känns det som att man har fått hoppa över en match, ungefär. Det känns inte riktigt i kroppen som att man har slutat än.
Förutom att han säljer hus försöker han också hjälpa IFK Luleå.
– Det är skönt att inte vara så uppstyrd, men vi har jobbat ihop litegrann, men mest på konsultbasis.
Vad är det du minns bäst från karriären?– Jag har haft turen att spela med många av mina juniorkompisar under väldigt lång tid. När vi vann och gick upp i division 1 var en otroligt rolig säsong. Degerfors-tiden är också otroligt speciell för mig, att få spela fotboll i en stad där det bor 10 000 människor i hela kommunen och vi hade 3 000 på varje match. Alla lever för fotboll där nere och det var jättehäftigt.
När beskedet om att Norrbin lagt skorna på hyllan kom – hörde många av sig från Degerfors.
– Det har varit en jäkla häftig resa och jag är nöjd med vad jag har åstadkommit.
Vad har varit mindre bra?– När man tittar tillbaka på en hel karriär så finns det egentligen ingenting som har varit dåligt. Jag har gjort en korsbandsoperation och sådär men det har man lärt sig jättemycket av. Sen kanske man skulle ha varit kvar nån säsong i södra Sverige men det blev ju hur bra som helst när jag kom upp.
Efter Degerfors-tiden kunde det ha blivit en utlandsflytt:
– När jag var nära Italien, det hade varit roligt att testa på att spela fotboll där, men nu blev det inte så. Livet brukar bli som det ska. Det är ingenting man kan ångra, i slutändan hängde det inte på mig, jag ville ju.