6 november 2016. Klockan närmar sig 90 minuter inne i Arcushallen och IFK Luleå behöver göra mål för att inte åka ur division I.
Då kliver mittfältstalangen Sebastian Sandlund, 20, fram och räddar laget – med en drömvolley.
I det uppmärksammade kvalet klarade sen Luleålaget kontraktet.
Det har gått lite mer än fem månader sen den där rysaravslutningen på seriespelet.
Sebastian Sandlund slår sig ner på en bänk utanför omklädningsrummet på Skogsvallen.Sen blickar han in mot det som komma skall: Seriepremiären mot Carlstad United till helgen.
– Det ska bli sjukt roligt. Äntligen är den långa försäsongen över. Man har längtat ganska mycket efter första matchen, säger Sebastian Sandlund.
Det är ett nytt IFK Luleå som kommer till avspark.
Bland annat har veterantrion Linus Johansson, Tomas Eriksson och lagkaptenen Kalle Norrbin tackat för sig.
Nu är det istället 20-åringen som ska leda "nya" IFK.
– Jag är oerhört stolt och det är en stor ära att få ta över det ansvaret från Kalle. Det är det verkligen. Han är en bra ledare och en fin mall att gå efter. Men jag har min egen ledarstil och nu får jag sätta min egna prägel på det, säger Sandlund om kaptensrollen.
Vad skiljer er åt?
– Kalle drar i ganska många trådar. Jag är väl den som kanske visar mest på plan, genom hur jag spelar. Jag försöker vara en bra förebild.
Vad tar du med dig från Kalles ledarskap?
– Hans sätt att få alla att känna sig välkommen. När man kom upp som junior så tog han in en under sina armar, man kände sig trygg. Det tycker jag var hans främsta egenskap, att han fick alla att känna att vi var en grupp.
Det blir som en nystart för er, är ni redo?
– Självklart. Det har blivit en generationsväxling och det känns väldigt bra. Detär en hungrig trupp det här och vi kan komma långt på hungern.
Saknar ni gamlingarna?
– I vissa situationer kanske – och i vissa inte. Nä, men. Självklart var det en trygghet att ha dem här. Man visste att när man kom till Skogsvallen så satt de alltid här och snackade. Man visste vem man kunde vända sig till. Man hade Linus man kunde skämta med, Kalle som var en trygg punkt och "Tompa" att snacka allvar i fotboll med. Nu gäller det för oss som varit här tidigare att ta ett större ansvar.
I fjol spelade Sebastian Sandlund till sig en ordinarie tröja redan från start. Nu får han bära bindeln och vara lagets ansikte utåt.
Förutom det hoppas han kunna ta ytterligare ett kliv spelmässigt.
– Det ska jag. Först och främst ska det gå bra för laget, men sen värderar jag också min egen insats väldigt högt. Jag vill ta nya steg för varje år. I fjol kändes det väldigt bra, men det var inte som en chock för mig. Jag har som känt att jag har haft det där inom mig, men det var ändå skönt att man fick visa upp det.
Vad känner du att du kan utveckla?
– Allt.
Du får inte säga allt.
– Får jag inte? Det finns massor, men det jag har tänkt på under försäsongen är det längre spelet. Vi är ganska passningsorienterade, vi kollar efter korta passningar. Men på nåt sätt hitta ett till steg i mitt spel. Kanske kolla upp med blicken direkt, kolla var jag har Tetteh (Komey), Anton (Andersson) och Marko (Simovic) och vad de gör för löpningar. Det är det jag känner att jag kan utveckla mest, att slå avgörande passningar lite längre ner i banan.
Jag såg dig för två säsonger sen i en match med Baik mot Skellefteå. Det jag då tänkte för mig själv var "han måste bli mer egoistisk".
– Jo, precis. Det har jag fått höra från många. Min gamla juniortränare Peter Henriksson säger alltid "vad håller du på med? Du måste tänka på dig själv". Samtidigt är jag inte den spelaren som ska dra fem "pers" och dra upp den i krysset. Jag är väl lite spelmotor som ska se till att allting fungerar och helt enkelt få det att gå runt på banan.
Vad har ni för mål som lag i år?
– Placeringsmässigt kan jag säga att vi ska komma bättre än förra året, mer än så säger jag inte. Men vårt mål är alltid – tråkigt nog – att vi ska jobba hårdare än alla andra och att det ska vara jävligt jobbigt att komma upp till Skogsvallen och spela på den här skitplanen.
Det ska inte behöva krävas ett drömmål i 88:e minuten?
– Nej, nej. Nog kan jag väl bjuda på något drömmål, men inte i sista avgörande. Men det kanske blir åt andra hållet?
Att du fick göra det målet och att ni fick den avslutning ni ändå fick på förra säsongen, kan man ta med det in i den här?
– Verkligen. Det var ett oerhört fint avslut på en hemsk säsong. Jag kommer ihåg när vi förlorade mot Enskede hemma med 2–1, då drog jag hem och grät i kanske en timme. Då trodde jag att vi skulle åka ur. Då var allt nattsvart, säger Sandlund och fortsätter:
– Jag var i panik. Jag mådde riktigt dåligt just då. Enskede var med där i bottenstriden och vi skulle ha vunnit den matchen. Det var riktigt hemskt.
Sen tillägger han snabbt:
– Men sen när vi mötte Forward borta och Joel (Rajalakso) gjorde hattrick och vi vann så vände vi på hela steken och knöt näven och bara "det här ska vi ta". Sen att det blev den avslutning som det blev var inte fy skam det heller.
Att fjolårssäsongen blev som den blev ser 20-åringen nu som någonting bra att ha med sig i ryggsäcken.
– Det var oerhört lärorikt. Nu har man med sig erfarenheten om att ha varit med i avgörande situationer. Sen var inte kvalvakan heller så tråkig...
Jag tror vi är nöjd så här, eller har jag glömt nåt?
– Har jag fri agenda? Då är det väl egentligen något jag skulle vilja säga till alla Luleåbor: "Kom och stötta oss på Skogsvallen i år för jag tror att vi kan bjuda på en riktigt rolig fotboll".