Under en period på framförallt 80-talet reste Uno Lindström land och rike runt och visade upp sina bolltrollerier.
När Sportens utsände svänger in på gården fyra kilometer utanför den idylliska och pittoreska byn Sörbyn kliver Uno Lindström ut genom ytterdörren för att möta upp. Och han gör det i all sin prakt.
Det är som att ett en dröm går i uppfyllelse för en fotbollsromantiker.
83-åringen har en perfekt åtsittande träningsoverall sprungen ur sent 70-tal tidigt 80-tal. Dessutom har han snörat på sig sina dobbade fotbollsskor av italienskt märke och med en Selectboll inklämd mellan arm och midja. Träningsoverallsjackan är kliniskt snygg med Sörbyns IF:s stora klubbmärke på höger bröst och kort och gått UNO på det vänstra. Stilrent och modemannamässigt så det förslår.
Glad i hågen kommer han fram och bockar och bugar och hälsar välkommen.
Oj, du verkar vara redo?
– Ja, jag har faktiskt tjuvtränat lite här på förmiddagen. Jag letade till och med fram fotbollsskorna som jag inte har haft på mig på 15 år. Jag fick klippa tånaglarna i morse, säger han.
Mediavan som han är har han tänkt till ordentligt.
– Jag tänkte att vi gör bort fotograferingen och jongleringen medan det är ljust, sedan kan vi gå in och snacka, säger han och det är bara att hänga på den pigge 83-åringen.
Sagt och gjort. Uno Lindström ställer sig redo i en för honom van position och sätter igång att "joxa med trasan". Det är nog tur att han har dobbskorna på sig, för annars hade halkrisken varit monumental.
– Jag är inte i någon superform direkt. Jag gjorde illa höften förra veckan och nacken har jag haft ont i länge, säger han medan han lägger bollen i luften varannan gång mellan höger och vänster fot.
Det är med varierat resultat han lyckas jonglera i det inte optimala föret. Att 83-åringen har kvar bollkänslan råder det inget tvivel om. Men en och annan svordom kommer det mellan varven när bollen inte beter sig som han vill.
– Det är märkligt, jag har inte varit så här nervös på över 40 år. Inte ens när jag jonglerade på Hylands hörna var jag så här nervös, säger han.
Men det är ju inte som att han har något att bevisa. Varken för sig själv eller för en sketen reporter från lokalblaskan. Men det är väl också där någonstans Lindströms storhet sitter. Tjurigheten och viljan att hålla bollen i luften finns kvar, och lär nog aldrig lämna honom.
Att nacken är lite utsliten är inte så konstigt. I den senare delen av karriären som bolljonglör satsade nämligen Lindström på att hålla bollen i luften löpande. Där han springande nickade bollen upp och ner. Förutom rekordet, att hålla en boll i luften löpande ett halvt maratonlopp (21 097,5 m) på tiden 2.55 timmar, reste han runt i Sverige för uppvisningar och olika lopp.
Det rekordet sattes den 10 augusti 1985 men Lindström var också med i Luleå stadsmaras millopp 1987 där han avklarade de 10 kilometerna på 1.35 timmar utan att tappa ner bollen på marken.
Det har blivit några nickar genom åren?
– Det har det. Det svåraste är att ha koll på sin omgivning och jag har behövt någon som springer bakom mig som kan styra mig rätt. Det gick lättast på hemmaplanen i Sörbyn, där kände jag till alla trädtoppar till punkt och pricka, säger han.
Underlaget var kanske inte det bästa när Uno Lindström skulle visa upp sina färdigheter.
När fotosessionen och trixandet är över tar Uno Lindström bollen under armen och bjuder in till kaffe med dopp. Allt är förberett. På köksbordet ligger det redan framme klippböcker i gammal god telefonkatalogstorlekar. Klippböcker som alla fotbollsspelare i länet aldrig kommer, eller har kommit, i närheten av.
Uno Lindström har varit en artist utöver det vanliga, det står helt klart när han börjar bläddra bland urklippen.
– Det är så många härliga minnen i de här böckerna så man vet knappt var man ska börja. Titta här till exempel, säger han och pekar på ett urklipp från ett reportage i Expressen.
En viss nuvarande TV4-profil vid namn Steffo Törnqvist jobbade som nöjesreporter på Expressen på 80-talet och reste upp till Sörbyn från Stockholm och fick Uno Lindström att inkludera ett musikinstrument samtidigt som han jonglerade med en fotboll.
– (Skratt) Steffo ville att jag skulle spela dragspel och nicka samtidigt, säger Lindström och skakar på huvudet.
Fotboll och dragspel. Det gäller att ha bra simultanförmåga. Bilden är tagen 1997. (Arkivbild)
Allt startade på samma gård som han för några minuter sedan jonglerade på. Som liten grabb på sent 40- och tidigt 50-tal var fotbollen redan då hans bästa vän. Med över fyra kilometer till fotbollsplanen i Sörbyn blev det mycket tid med bollen själv hemma på gården.
– Jag började tidigt med att jonglera varenda dag och eftersom det inte fanns någon annan att tävla emot så fick jag tävla mot mig själv. Jag förde statistik och anteckningar över hur många jag klarade. Bland annat har jag en notering där jag hade gjort 232 klackningar, säger han.
Uno Lindström fick bland annat visa upp sina färdigheter på Hylands Hörna, inför en landskamp på Råsunda, på paradgatan Karl Johan i Oslo och en mängd jippon på fotbollsplaner runt om i landet.
Att just jaga nya personliga rekord var något han ständigt strävade efter.
– Först var det 100 och sedan blev det 200 och sedan for det iväg. När jag var 18 år gjorde jag 10 000 för första gången, säger han.
Och det var då Norrbottens-Kuriren för första gången snappade upp Uno Lindströms framfart och gjorde ett reportage om honom. Urklippet är från 1955.
– Det är alltså 65 år sedan. Vi får se om det här blir den sista gången jag uppmärksammas, det känns lite som att sluta cirkeln, säger 83-åringen.
Själva spelarkarriären, som gick via Sörbyns IF, Luleå SK, IFK Råneå och Bergnäsets AIK, tog aldrig riktigt fart. Men att hålla bollen i luften, det blev han bara bättre och bättre på för varje dag som gick. Vid 30 års ålder lade han karriären som spelare åt sidan och satsade helhjärtat på att jaga rekord i att jonglera.
Uno Lindström, 83, Sörbyn.
Uppmärksamheten lät inte vänta på sig. TV-profilen, och dåvarande sportjournalisten Lars-Gunnar Björklund, fick upp ögonen för Uno Lindströms bolltrolleri i samband med att TV-laget hade en sommarmatch i Kalix.
– Han tyckte att det var toppen. På banketten på kvällen sen så hittade jag en ledig stol mellan Lars-Gunnar Björklund, "Rolle" Stoltz och "Lasse" Björn, säger Lindström.
Samtalet, med idel ädel sportprofiler, måste ha varit lyckosam. På något sätt hade Uno Lindström charmat trion, speciellt Lars-Gunnar Björklund.
– På måndagen efter ringde de från Svenska Fotbollförbundet och sa att jag skulle komma ner till den kommande landskampen mellan Sverige och Tjeckien och sedan rullade det på, säger 83-åringen och fortsätter:
– Efter det förföljde Lars-Gunnar Björklund mig hela livet känns det som. Vi träffades jättemånga gånger och i olika städer.
Uno Lindström, 83, Sörbyn.
Inför matchen dammade Sörbysonen av en halvtimme springandes och nickandes men fick avbryta när det närmade sig avspark.
– När lagen kom in på planen så gick jag emellan dem och då hörde jag ståplatspubliken ropa "Vi vill se Uno nicka", och då hade jag ju inte gjort något annat än nicka.
Du var lite som Lennart "Nacka" Skoglund och åkte land och rike runt och hade uppvisningar?
– Ja, det blev så. Jag tjänade inga pengar på det men det var så roligt. Det känns som att jag har varit på de flesta fotbollsplanerna i Sverige, säger han.
Hysterin runt Uno Lindström exploderade i och med att han blev inbjuden till dåtidens gigantiska TV-program Hylands Hörna där TV-legendaren Lennart Hyland höll hov varje helg. Väl i sändning fick Lindström duellera mot en norrman men tävlingen fick avbrytas eftersom jonglörerna höll på till långt efter sändningens slut.
– Jag kunde ju inte vara kvar hela natten jag var ju tvungen att hinna med tunnelbanan ut till brorsan i Farsta. Klockan hade blivit 23 och jag tänkte hur fan jag skulle ta mig till Farsta mitt i natten.
Uno Lindström, 83, Sörbyn.
Men nu ska Uno Lindström ta oss igenom söndagen 10 oktober 1982. Platsen för spektaklet var den lilla gymnastiksalen i skolan i Sörbyn. Nu skulle världsrekordet slås.
– Det var tryggt att göra rekordförsöket på hemmaplan. Där har jag stått och tränat på samma plats hundratals timmar förut. Kommer man till ett nytt ställe då ska man ju lära sig lokalen, säger han.
Det visade sig vara en stor apparat att få ett sådant här försök att räknas som officiellt världsrekord.
– Media skulle vara där, Fotbollförbundet skulle vara där men också 30 funktionärer och stackars dem. De jobbade i lag om tre innan de bytte med tre nya och så vidare. En räknade, en skrev och en kontrollerade att allt gick rätt till. Det var inte klokt, säger Lindström.
Men det var även publik på plats och följde dramat. Efter 10 timmar 59 minuter och 22 sekunder tappade Lindström kontrollen på bollen och då var han alltså uppe i 107 500 tillslag. Det tidigare världsrekordet hade faktiskt Uno Lindström själv. 1980 hade han klarat av 103 000 tillslag.
– Visst blev det jubel och applåder när jag passerade det tidigare rekordet men jag märkte inte så mycket av det. Jag var ju tvungen att behålla koncentrationen och köra vidare.
Eftersom rekordförsöken alltid tog så lång tid så behövdes energipåfyllning i form av dryck och tilltugg. Samtidigt som bollen skulle hållas i luften.
– Vi hade tränat in där min dotter kom med en slang med dryck men också där hon gav mig vindruvor, säger Lindström.
Men märkligt nog, trots nysatt världsrekord till folkets jubel, så slutade det ändå med en viss besvikelse för Lindström. Han hann nämligen sätta upp ett nytt mål efter rekordet väl var slaget. Han riktade in sig på att den nya rekordnoteringen skulle landa på 111 111, bara som en rolig grej.
– Någon öppnade fönstret och jag gick mot det, det var ju skönt med lite frisk luft. Men när jag sedan skulle vända och gå tillbaka då tappade jag bollen. Då blev jag besviken trots att jag hade tagit världsrekord.
Så talar en vinnare.
Efter sina världsrekord fick Uno Lindström inte bara sitt namn i Guinness rekordbok, han fick även en egen upplaga där han själv prydde bokomslaget.
Efter världsrekordet på 107 500 tillslag kände Lindström sig klar med stillastående jonglering och valde att satsa vidare på att springa med bollen i luften.
– I början promenerade jag och körde bara med fötterna. Men sedan började jag jogga och då gick det snabbare om jag nickade, säger han.
Uno Lindström i aktion när det begav sig på 80-talet.
Att bollen varit Uno Lindströms bästa vän genom livet är ingen överdrift.
– Om man väl ska göra en sådan där sak som jag höll på med så krävs det många, många träningstimmar. Så här i efterhand tycker jag också att det är ganska tokigt faktiskt.
Men bollen har gett dig oförglömliga minnen?
– Så är det. Det är inte alla som har sprungit fram och tillbaka efter Oslos paradgata Karl Johan jonglerandes med en fotboll. Det har varit en lång resa på över 65 år och det har jag alltid kvar i minnet, säger Uno Lindström.