Emil Jönsson småhaltade ner för trapporna till presskonferensen som skulle bekräfta hans VM-öde. Jönsson greppade mikrofonen, harklade undan några tårar och sa orden som ingen – allra minst han själv – ville höra.
– Det blir inget för mig.
Det är omöjligt att inte lida med Jönsson, han var hårt involverad i kampanjen för att få VM till Falun, han har sett fram emot det här väldigt länge. Han har ett sånt sug efter att få uppleva ett världsmästerskap på hemmaplan att han kommer att stanna kvar – och fungera som någon slags extraledare för de svenskar som kan åka.
Hur ska Sverige kunna tävla mot de norska fartkanonerna utan sin främste sprintåkare?
Några timmar efter Jönssons besked kom Charlotte Kalla gående från vallabodarna efter avslutat träningspass. Hon stannade till, hälsade och jag undrade om hon kände sig pigg.
– Äh, det vet jag inte, sa hon och log lurigt under glittrande ögon.
Charlotte Kalla tränar i runda slängar 800 timmar varje år. Hon åker skidor, hon klafsar runt på surmyrar, hon sliter i gymmet, hon släpar sig upp för bergssidor under tre timmar om dagen. Varje dag. Året runt.
Charlotte Kalla har vunnit OS-guld, VM-guld och bragdguld. Hon har sprängt fysiska barriärer och slagit världen med häpnad.
Men människan är konstig.
De där 800 timmarna är inget värda.
De där segrarna ger ingen trygghet.
25 minuter i Östersund, däremot, kan göra hela skillnaden.
Jag ska inte utge mig för att känna Charlotte Kallas innersta, jag vet inte vilka demoner – om ens några – hon slåss mot. Men jag vet däremot att Charlotte Kalla är ganska lättläst, på samma sätt som en slät filtallrik är ganska lättuggad. När hon mår bra, när hon är tillfreds med tillvaron och känner att hon har kontroll över sin kropp och sin åkning är hon en tänkbar guldkandidat i praktiskt taget allt hon tar sig för, från klassisk tremil till sten-sax-påse. Det är ganska exakt ett år sedan jag såg henne så här nöjd. Då hade hon just tagit silver i sitt första lopp på OS i Sotji.
Fram tills dess hade Kalla sett nervös ut, ängslig och avskärmad, och i efterhand har hon berättat om vilken ångest hon kände under de sista dagarna innan OS. Nu syns inget av det. Inte ett spår. Istället framstår hon som både nyfiken och uppspelt.
Men ändå – hur ska hon kunna tävla mot monstruöst magnifika Marit Björgen?
Minns ni VM i Holmenkollen? För mig är det omöjligt att glömma. Den norska folkmassa som dagligen vallfärdade, från Oslo uppför berget till skidspåren, saknar motstycke. Det var farmödrar med pälsmössor, äldre gentlemän med istappar i skägget, det var svartrockare, sportnördar, barn och banditer om vart annat. De fyllde bussar, de fyllde spårvagnar, de fyllde skidstadion och skogen runt den till bristningsgränsen.
Om jag inte missminner mig var det till och med en norsk familj som tagit med sig brunost, flaggor och bosatt sig i en trastholk borta vid Gratishaugen.
Hur ska den svenska publiken kunna tävla med det?
I dag börjar VM, på gott och ont. Emil Jönsson hade hoppats att det skulle dröja någon vecka, Charlotte Kalla hade nog önskat att mästerskapet drog igång i förrgår. Det regnar här i Falun, slasket biter sig fast i skosulor och byxben, men vi är förnuftiga svenskar så vi tar på oss rejäla skor och går ändå. Jag förväntar mig ingen blågul folkfest, jag förväntar mig varken succé eller fiasko, jag tror inte att ett enda mästerskap kan förändra skidvärlden.
Men jag kan ha fel.
Om 25 minuter kan vara värda mer än 800 timmar finns det inga säkra tips.
Det här är ett VM, allt kan hända och jag hoppas verkligen att det gör det.
I morgon kanske rent av solen skiner – och på lördag åker Charlotte Kalla.