Det första hon tänkte på i morse? Samma sak som alltid: Att hon var hungrig. Stina Nilsson är inte som alla andra, hon är perfekt. Jag vet inte vad hennes hjärna är gjord av – det kan vara teflon – men ingenting verkar fastna i den.
Nervositet? Pffft.
Negativa tankar? Pah.
– Det här gick ju hur bra som helst, det var ju askul, sa Nilsson efter loppet.
Hon är 21. Hon har just pressat den största någonsin över ett helt upplopp, hon har just tvingat Marit Björgen till att klämma fram varje uns ur den där fantastiska skidkroppen. Hon har just tagit sin första VM-medalj.
Hon har gett Sverige precis den start som behövdes utan att ens känna skuggan av osäkerhet på sig själv. ”Det här var ju askul” – lite förvånat, sådär, som om hon just klivit ur en radiobil på Gröna Lund.
Stina Nilsson har uppenbarligen inte förstått hur bra hon är – det var det bästa som kunde hända.
Teodor Peterson och Calle Halfvarsson har förstått hur dåliga de var. Det var kanske det näst bästa.
Calle Halfvarsson svor och suckade om vartannat, tyckte att hans lopp var ”skitdåligt”. Teodor Peterson var minst lika missnöjd men lite lugnare. Om inget oförutsett inträffar är det de två som kommer att bilda det svenska herrlaget på teamsprinten. Damlaget lär bestå av Nilsson och Ida Ingemarsdotter.Tre delar revanschlusta, en del ungdomlig entusiasm – det blir nya medaljer på söndag.
Men låt oss ta saker och ting i tur och ordning. I går träffade jag nämligen Charlotte Kalla och Marcus Hellner för första gången.
Presskonferenserna med det svenska skidlandslaget blir ofta lite ensidiga, de handlar väldigt lite om någon annan än Charlotte Kalla och Marcus Hellner. Det är inga konstigheter, det beror på att en stor del av det det svenska medaljhoppet är upphängt på en krok av norrbottniskt järn.
Hellner hade på sig sitt vanliga buttra mästerskapsansikte, Kalla ledsnade på att stå i centrum och började fråga ut sina lagkamrater istället.
Det var som vanligt.
Marcus Hellner har allt som oftast en tendens att se lite skabbig ut under sin väg fram till mästerskapen. Det brukar börja med halvmediokra lopp i Kuusamo, det har en tendens att fortsätta på samma spår. Hellner ser luggsliten, lite kraftlös och sammanbiten ut under säsongen – fram till några veckor före första mästerskapsstart.
Då händer något. Vad? Det kan han inte förklara själv, han ”får bara en bra känsla i kroppen”. I år fick han känslan först i VM-genrepet, det sista världscuploppet i Östersund, då han slutade trea på 15 fritt. Han blir fortfarande lika överraskad när det händer.
Charlotte Kalla har en högre grundnivå än Hellner, relativt till sitt motstånd. Men det innebär inte att hon alltid har en problemfri väg fram till mästerskapen. Ifjol, innan OS, hade hon svår ångest dagarna innan och ville helst av allt åka hem från Sotji. I år har hon varit mindre nervös, även om det börjar röra sig lite i magen nu.
Det är inte så konstigt.
Till och med jag förstår hur mycket som står på spel.
Det handlar om att få upp temperaturen med alla till buds stående medel. Alla vill se en skidepidemi spridas över Dalarna – och resten av landet. Åkarna blir hjälpta av den, publiken trivs bäst i flock, arrangörerna ser helst att allt deras arbete och alla kostnader ger utdelning. Ska Sverige över huvud taget ta på sig att anordna stora idrottsevenemang i framtiden? Frågan är i alla fall värd att ställas. Ska så små städer som Falun i såna fall sköta det? Ytterst tveksamt. Kommunen har många problem som skulle kunna lösas med de pengar som plöjts ner på Lugnets skidstadion. För att över huvud taget försvara det här arrangemanget krävs en hejdundrande braksuccé, pukor, trumpeter, guldyra och folkmassor.
På andra sidan korridoren som skiljer PR och prestationer åt hittar vi ett landslag som letar efter något som kanske, kanske inte, lämnades kvar i Sotji. Elva svenska skidmedaljer var ett fantastiskt facit – men frågan är fortfarande öppen.
Var det en engångsföreteelse eller ett maktskifte vi fick vara med om?
Ett år efter succén finns det fortfarande kompetens, men den växer bäst i trygghet. Sverige har medaljkandidater i vartenda lopp, men de behöver det lugn som sprids i ett landslag efter ett par inledande medaljer.
Kort sagt: Svensk skidåkning behöver framgångar. Sprinten kom med goda besked, Sverige fick sin första medalj, publiken var där, att den norska nationalsången spelas efter loppen har vi mer eller mindre vant oss vid nu. Det gick kanske inte så bra som vi hade kunnat hoppas, men det gick i alla fall så bra vi kunde tro.
Nu är resten upp till Norrbotten. Som vanligt.
Det krävs inte guld, inte på skiathlon, men det krävs något mer än meriterande niondeplatser för att hålla grytan kring Lugnet kokande. Det krävs inte segeryra, men det krävs att det föds en känsla av att Sverige trots allt kan vara med och tävla.
Det krävs toppinsatser – jag tror att Kalla och Hellner har dem i sig.
Luta er tillbaka. Förbered filtar. Sätt på tevatten.
Snart kommer VM-febern.
Nu tar Norrbotten över mästerskapen.