All bedömning av idrott börjar med att jämföra chanser. Spelar Hertsörinkens IF mot Los Angeles Kings? Ja, då kanske en brakförlust är i sin ordning. Ska Pol/Svanstein möta Liverpool? Kanske är det okej att förlora med ett par mål. Så låt oss starta just där – och slå fast att det svenska silvret var gjutet, monterat och placerat högst upp på hoppbacken i Falun långt innan det här loppet.
Sverige hade talang, teknik och form för att slå hela världen relativt enkelt.
Hela världen förutom Norge.
Det var en kontroversiell uttagning som landslagsledningen stod för inför damstafetten. Rutinmaskinen Ida Ingemarsdotter petades till förmån för Sofia Bleckur. Maria Rydqvist, reserv innan VM, klev in på tredjesträckan.
Förbundskapten Rikard Grip hade kunnat göra det enklare för sig.
Istället blev det så här.
Charlotte Kalla var tvungen att ta in tolv sekunder på Johaug i klassiskt, hon gjorde det i praktiken på den sista kilometern. Kalla är i hysterisk form, men när det kommer till klassisk åkning är hon fortfarande lite osäker. När hon skickade ut Maria Rydqvist såg hon nästan oberörd ut. Johaug vek ihop sig, andades som en blåsbälg, medan Kalla bara tittade lite förvånat omkring sig. ”Gick det så här lätt?”, ungefär. Jag tror att hon hade betydligt mer att ge – herre gud, hon gjorde den snabbaste klassiska sträckan av alla – och i fri stil är hon tillräckligt säker för att våga göra det.
Stina Nilssons avslutningar håller absolut världsklass. Hon hade Krista Pärmäkoski i innerfickan under hela sista sträckan och när hon väl bestämde sig för att avgöra hade finskan inte skuggan av en chans. Hon är silver-Stina med hela svenska folket – tänk om hon hade fått chansen att spurta om guldet.
Nu sitter jag här och funderar. Det känns som att två av våra främsta skidskatter kastades bort i jakten på ett silver som redan var klart. Det går inte att undgå att fundera på vad som hade kunnat hända.
Om.
Om Ida Ingemarsdotter åkt första hade kanske inte avståndet till Norge blivit fullt så stort. Om Sofia Bleckur åkt mot Therese Johaug hade det förvisso växt – men då hade vi haft Kalla på tredjesträckan. Jag lovar att det hade varit en duell som Astrid Jacobsen fått mardrömmar av. I nuvarande form hade Kalla troligtvis åkt i kapp, förbi – och gett Stina Nilsson en liten ledning för Marit Björgen att jaga ikapp.
Det är inte säkert att slutresultatet blivit annorlunda.
Troligtvis hade Marit Björgen avgjort innan upploppet.
Men vi hade i alla fall inte suttit här och funderat.
Tycker ni inte att ett silver är något att gnälla om? Tycker ni att jag framstår som efterklok? Att jag är en soffcoach som bara ska hålla käften? Ni kan ha rätt – men ni vet också att jag kan ha det också. Det är uttagningarnas dilemma. Gör man fel kommer frågorna.
Ett silver är bra, men til syvende og sidst handlar elitidrott om en enda fråga: Ska vi nöja oss med att vara förste förlorare – eller sikta på att inte förlora alls?
Med facit på hand tycker jag att den svenska landslagsledningen gjorde fel. Jag såg Ida Ingemarsdotter ge sig ut på träning just efter att damerna gått i mål. Jag undrar vad hon tyckte och tänkte.
Överraskningarna i uttagningen, de osäkra korten, visade varför de var just överraskningar. Det är inte Bleckurs fel att hon inte orkade följa Saarinen och Weng, det är inte Rydqvists fel att hon ramlade, de gjorde vad de kunde för att ge oss det bästa de hade.
Däremot kan jag inte undgå att tycka att Sveriges ledare borde vetat bättre, kanske försökt vara lite mindre kluriga, ta en något enklare väg.
Världens bästa fristilsåkare kastades bort på en klassisk sträcka.
En av världens bästa spurtare kastades bort mot mediokert motstånd.
Två av våra största skidskatter, oanvända, för att ta ett silver som i praktiken redan var klart.
Meningslöst?
Tja, lite grann, faktiskt.
Men grattis till silvret.