Det var efter damernas stafettsilver, efter att hon tagit emot sin fjärde medalj under mästerskapet, som Charlotte Kalla sa det.
”Det är inte bara vi som åkt som ligger bakom den här medaljen…”
Hon hade kunnat sluta där, en fin gest, mer samarbetsvillig än sanningsenlig, men hon gjorde inte det. Hon fortsatte, utvecklade, berättade hur Hanna Falk hade fixat en låtlista, hur Jennie Öberg hade flätat hennes frisyr, hur det svenska stafettlaget hämtat styrka hos Emma Wikén. Det var inte första gången som Kalla försökte tvinga sina lagkamrater att ta del av hennes strålkastarsken det här mästerskapet, inte första gången hon nästan handgripligen släpar in dem i uppmärksamheten.
Det handlar inte om att hon själv vill slippa det – tror jag, i alla fall – utan om att hon vill att alla ska få vara med och dela hennes känslor.
Ganska exakt ett dygn senare. Marcus Hellner sitter på presskonferensen efter herrarnas stafett. Grå luva, grå ögon. Han berättar om känslorna – eller snarare bristen på dem – efter loppet.
”Jag blir mer och mer sliten av loppen, det brukar inte vara så. Jag har inte det där, att jag bara kan ösa på.”
Resultaten i de enskilda loppen är samma.
Skillnaden är ändå markant.
I dag åker Charlotte Kalla för att ta hem titeln som VM-drottning. Om hon vinner den klassiska tremilen – det är osannolikt, men långt ifrån omöjligt – har hon tagit två individuella guld, ett brons och ett stafettsilver. Hon har tagit medalj i varje lopp hon ställt upp i. Jag har skrivit tidigare att Marit Björgen dominerat sporten så länge att vi glömt hur det såg ut innan, så jag tittade efter hur det var.
Senast någon annan åkare än Björgen blev mästerskapsdrottning var 2009 i Liberec. Efter det har vi haft två olympiska spel och tre världsmästerskap som den brutala norskan fullständigt dominerat. På de fem mästerskapen har hon tagit 19 medaljer – 14 av dem har varit guld.
I dag kan Charlotte Kalla slå henne – och peta ner henne från skidtronen.
I morgon? Då kan Marcus Hellner faktiskt åka hem.
Våra två norrbottniska skidess kom till Falun med i stort sett samma ingångsvärden. Sverige behövde dem båda för att slå tillbaka den norska invasionen av det svenska skidfortet Lugnet, men fram till en vecka innan VM hade ingen av dem visat upp något som skrämmer ens de mest räddhågsna norska langrennsbarnen. Skillnaden? Den är enkel att se, de är samma andas barn, de lever för medaljerna, för segrarna.
Charlotte Kalla tog brons i sitt första lopp.
Marcus Hellner slutade tia.
Därifrån byggde Kalla självförtroende, hon byggde ett guldlopp av väder och vinnarskalle, hon byggde ett succélag av sin seger. Hon är inte bara vår bästa skidåkare – hon är precis den lagkapten som alla trupper behöver. Hon gör sitt bästa för att få alla att vara med, att känna sig behövda och tack vare det får hon också hjälp. Stina Nilsson klev fram, Ida Ingemarsdotter – som kanske inte behöver Kallas hjälp, om jag nu ska vara ärlig – också och Jennie Öbergs småsura muttrande har bytts ut mot glatt småskrävlande om sin lagkamrat.
Marcus Hellner har bara byggt upp ilska.
Han har muttrat om väder, vind, missade medaljer, mjuka banor och bristfällig saltning. Jag förstår honom, föret har passat honom sällsamt illa och alla som tror att de tagit medalj men inte gör det borde bli förbannade, jag är glad över hans ärlighet. Att han lyckats träna sig i så här bra slag med en nyfödd dotter att ta hand om och oroa sig för är kanske det mesta vi kan kräva.
Men jag är ändå orolig.
Han har svarat enstavigt, två i bästa fall, på journalisternas frågor. Han har sett missmodig och melankolisk ut och på presskonferensen efter stafetten verkade han i det närmaste uppgiven när han hävdade att Södergren lika gärna kunde ta hans plats på femmilen eftersom han ändå bara skulle klara av att släpa sig runt.
Marcus Hellner har skämt bort oss, och sig själv. Han har träffat formen perfekt till i stort sett varje mästerskap han ställt upp i och det som verkligen oroar mig är inte att han misslyckats nu.
Det är att han säger att han inte misslyckats.
Han tycker att han träffat formen, att han åkt bättre här i Falun än tidigare under säsongen – men är ändå inte bättre än så här.
Jag vet inte vars Marcus Hellners framtid tar honom, men jag vet att han behövs i herrlaget på samma sätt som Charlotte Kalla behövs i damlaget. Johan Olsson – det var den överjävligaste stafettsträcka jag sett sedan i… ja, i torsdags, men ni fattar vad jag menar – slutar snart och utan Marcus Hellner ser återväxten minst sagt skabbig ut. Då har Sverige bara Calle Halfvarsson som världselitpelare att luta sig mot – och Halfvarsson har en tendens att gå sönder, tappa staven eller bryta skidorna så fort någon ens tittar åt hans håll.
Jag hoppas att Marcus Hellner inte är färdig.
Jag hoppas att Marcus Hellner hittar kraft och vilja för en nysatsning.
Jag hade trott på mer – och Sverige behöver det.