Internationella skidförbundet Fis har gjort om den här sporten så många gånger för att tilltala nya marknader. Det har sprintats hit, masstartats dit, det har pysslats, gormats och krattats maneger för de central- och sydeuropeiska marknaderna så till den milda grad att Fispresidenten Vegard Ulvang nu, enligt obekräftade källor, smörjer in sig med olivolja varje morgon.
Men när vi skalar bort allt glitter och lull-lull, när vi verkligen kommer in till kärnveden, handlar det här loppet om samma sak som alltid.
En mil, Norge mot Sverige, klockan bestämmer vem som är snabbast.
Therese Johaug har frekvensen och den lätta kroppen.
Marit Björgen har allt annat.
Charlotte Kalla? Hon har sig själv.
– Jag får bara gå ut och kriga. Det kommer att göra ont, men jag ser fram emot det.
Det är ord som ekat över myrar och fjäll, på sarvslakt, skogsskifte och stålverk, från gruva, järnväg och kraftverksdamm. Det är ord som byggde Norrbotten, ord som öppnade vår landsände och gav resten av Sverige våra skatter.
"Det gör ont. Vänj dig – eller gå under."
– På ett tiokilometerslopp gäller det att åka bra i alla partier. Det är det som kommer att avgöra i slutänden.
Charlotte Kalla fick ett besked i Östersund, hon fick ett till på skiathlonloppet här i Falun. Hon duger, hennes kropp fungerar som den ska och hon kan slappna av. Nu ska hon bara hitta den där urkraften som finns i henne, den som gett henne segrarna och oss alla våra minnen.
– Det betyder mycket, det känns som att jag har världens möjlighet att göra ett bra lopp i morgon, jag vill verkligen klämma ut allt jag har i kroppen och sen får vi se hur långt det räcker.
Hur det går? Jag har ärligt talat ingen aning. Men jag vet att Kalla inte kommer att stå ensam på startlinjen och att hon hämtar energi från det.
– Det var helt enormt komma till stadion i lördags, redan från uppvärmningen kände jag stödet. Jag tillät mig själv att stanna upp och spana ut över Mördarbacken när vi testade klassiska skidor. Det var obeskrivligt
Det här loppet avgörs inte av vem som är snabbast uppför en backe. Det avgörs inte av vem som är mest taktisk, vem som byter skidor snabbast, följer rätt ryggar eller har bästa spurten.
Det här är inte sån skidåkning.
Det här är som förr i tiden, svaret på en enda fråga bestämmer vem som vinner.
Vem tål smärtan bäst?
Charlotte Kalla har en ryggrad av järn, fötterna i myren och ett helt folk som bär henne framåt. När det gäller att göra våld på sig själv är hon världsledande, hon kan fortsätta trots att varje muskelfiber skriker åt henne att sluta, hela tiden trycka sig fram mot nästa krön, nästa kurva, nästa raksträcka...
I dag är inte Charlotte Kalla rädd.
I dag är smärtan hennes bästa vän.