Det var just efter målgång, Charlotte Kalla hade både vrålat ut sin primala guldglädje och kontrollhoppat framför fotograferna. Jag kommer inte ihåg om norskorna gått i mål – inte för att det spelade någon roll – men jag vet att ett samlat journalistuppbåd stod och lyssnade på norkse landslagschefen Trond Nystad.
Jag bröt mig ur den bubblan, sneglade ner mot vinterdrottningen, och där stod hon – med armarna runt vallachefen Urban Nilsson.
Det var en vacker bild, den definierade den här dagen, men inte på det sättet ni kanske tror.
Inför loppet handlade allt om huruvida banorna skulle saltas, Charlotte Kalla var ju i skriande behov av fasta spår och skulle inte ha skuggan av en chans mot minimaskinen Johaug om det blev mjukt.
Det blev ingen saltning.
Det kom nysnö istället – massor av nysnö.
Blöt, klibbig, sån där som smälter så fort den landar på någonting, snö som tynger ner dig och får dig att frysa in i märgen. De säger ju att inuiterna har mer än hundra ord för snö, jag har ännu fler bara för den här sorten men samtliga är opublicerbara. Det var som en riktigt trälig gråmåndag i april, det där sista patetiska snöfallet innan isen börjar smälta under bron i Tärendö och jag undrade två saker.
För det första: Jo, spåren skulle bli mjuka – men borde de inte bli ännu mjukare för dem som startade bakom Kalla?
För det andra: Hur många träningspass har hon egentligen åkt i det här vädret – är det fler än inuiternas ord för snö?
Charlotte Kalla har åkt i det här vädret hundratals gånger, kanske tusentals, hon vet exakt hur det kommer att påverka henne och hur hon ska sätta ner skidorna på millimetern när.
I teorin.
I praktiken är skidåkning på den här nivån lika mycket materialsport som alla andra. Du kan inte möta Novak Djokovic med ett träracket från 70-talet, du kommer knappast att rädda Sidney Crosbys slagskott med Göte Wälitalos skydd.
De svenska vallarna gav Charlotte Kalla ett par skidor som var tillräckligt bra för att tävla med de bästa, de norska vallarna misslyckades med det.
Men det var inte därför Charlotte Kalla vrålade ut sin glädje efter målgång.
Det är inte därför hon just nu, framför mina ögon, sträcker händerna mot en svart himmel och ler så varmt att hon inte bara smälter snön som faller, hon förångar den.
Charlotte Kalla tog inte sitt guld för att hon hade så mycket bättre skidor än alla andra.
Hon tog sitt guld för att hon är Charlotte Kalla.
Kallas karriär sammanfaller ganska tydligt med min egen, jag har följt henne sedan innan den första världscupsäsongen. Jag minns loppet i Vancouver-OS, hennes definitiva genombrott – och jag vet vad som hänt sedan dess. Charlotte Kalla halkade längre och längre bakom sina konkurrenter, hon tappade den maktposition hon hade på den här distansen. Om hon har mått dåligt av det? Givetvis – hon har ju för tusan inte kunnat vinna. Jag vet inte hur Kalla lider, men hon hade varit fullständigt omänsklig om hon inte åtminstone någon gång i alla fall snuddat vid tanken att bara ge upp.
Istället gjorde hon så här.
På drygt ett år byggde hon om sitt liv, sin träning och sin teknik. På drygt en månad gick hon ner i sin mentala källare – och kom upp som ett monster.
Det är hennes överlägset största bedrift någonsin.
Jag har aldrig varit med om att Charlotte Kalla varit så stor favorit i ett lopp, haft så överjäklig press på sig. Jag har aldrig varit med om att hon åkt ett viktigare lopp mot så bra motstånd.
Där och då levererade Charlotte Kalla sitt bästa lopp någonsin.
Osvenskt? Så klart. Charlotte Kalla är norrbottning – vi är som eljest.
Det är lockande att säga att det här kröner hela hennes karriär, men det kan ni glömma. Nu är Charlotte Kalla tillbaka på samma spår hon klev av efter Vancouver-OS.
– Jag ser verkligen fram emot allt som ska komma nu, sa hon efter medaljceremonin.
Nu börjar det roliga.