I dag gör Johan Olsson sitt första lopp på VM. Sin vana trogen håller han en låg profil – trots att han tog silver på distansen senast det var VM.
– Jag har inte den där sista växeln som innebär att man kan ösa genom loppen.
Benen tar slut, jag har inte den där riktiga styrkan, säger Olsson, som hävdar att han inte bara säger så för att slippa press.
– Nej, det tycker jag väl inte. Jag försöker nog vara ärlig. Jag har rätt stor respekt för mina konkurrenter, jag blir imponerad när jag ser vad de gör på tävling och träning och jag tror inte att jag kan upprepa det. Det är på något sätt ett självtvivel, men det har också gjort att jag tagit mig så långt. Jag har aldrig varit nöjd.
Inför OS i Sotji hade Johan Olsson stora problem med sjukdomar. I år har han också varit sjuk och bara åkt ett enda världscuplopp – VM-genrepet i Östersund för en och en halv vecka sedan.
– Jag känner mig mycket tryggare nu, men det gick ju väldigt bra ändå i Sotji. Men det var ju inte många som hade så fina skidor som jag under fötterna, säger Olsson, som fick en stor del av sin träning spolierad av förkylning, en överbelastningsskada mellan revbenen och en lungsäcksinflammation.
– Jag fick ju undvika massa olika typer av träning för att jag inte klarade av den, nu har jag kunnat göra det jag vill. Det är mer en fråga om hur bra ränta jag fått på den träningen, hur mycket den ger när man nu närmar sig 35-årsåldern.
Den bristande skejtformen har dock inget att göra med att Olsson förberett sig extra mycket inför den klassiska femmilen som avslutar VM på söndag.
– Jag har haft en ganska jämn fördelning, fristil kontra klassiskt. För mig är fristil mer en helkroppsövning, jag får använda hjärtat så mycket som möjligt. På skejten har benen tröttnat innan hjärta och lungor den här säsongen. Jag har inte känt att jag hittat det riktiga flytet i åkningen.