När Sporten lämnar över tavlan, diplomet och blommorna till Charlotte Kalla spricker hon upp i ett enda stort leende.
– Jag känner mig jätte-, jättestolt, säger hon och tittar ned på tavlan som konstnären Martin Krauklis har målat.
Konstverket föreställer Norrbottens landskapsblomma.
– Vad kul, jag gillar åkerbärsblomman, säger hon utan att undertecknad har hunnit avslöja vilken sorts blomma som är målad på tavlan.
– När jag tog fram motivet till mina skidhandskar valde jag mellan åkerbärsblomman och bifurkationen. Då valde jag bifurkationen i stället.
För er som inte vet. Bifurkation är en naturföreteelse som innebär att ett vattendrag delar sig i riktning nedströms och rinner i två grenar som inte återförenas. I Tärendö finns världens näst största bifurkation. Tärendö älv hämtar sitt vatten från Torneälven och för detta till Kalixälven.
– Jag ville ha ett motiv som har anknytning till Tärendö, säger Kalla som berättar varför hon inte valde åkerbäret.
– Jag har aldrig plockat åkerbär och vet inte var de finns i Tärendö.
Men hon är snabb att tillägga:
– Fast det sa jag om kantareller också – att de inte finns i Pajala. Sedan fick jag höra att ”Magda” (klubbkamraten Magdalena Pajala) hade plockat litervis där, säger hon och skrattar.
Att Norrbottens Medias utmärkelse betyder väldigt mycket för Piteå Elit-åkaren går inte att ta miste om.
– Det kan inte vara lätt (att utse). Även om det är angenämt på ett sätt, säger hon och fortsätter:
– Det är jättesvårt att jämföra olika idrotter. Och sedan är det, som alltid, många fina idrottsprestationer i Norrbotten när man summerar det senaste året. Det är så många som är värda att uppmärksammas och som sliter hårt varje dag.
Även om Charlotte Kalla är i kalasform och vinter-OS bara är 47 dagar bort räknar hon med att det krävs något utöver det vanliga för att kunna försvara sin titel nästa julafton.
– Oj, jag hoppas ... Det känns som att det finns ett stort driv bland norrbottniska idrottare där många vill och är beredda att göra jobbet för att nå framgång, säger hon.
– Jag hoppas snarare att det här kan smitta av sig och inspirera andra – inte bara längdåkare. Jag inspireras själv av andras framgångar – av tjejer som presterar och går sin egen väg.
Det är sportens medarbetare som har röstat fram Charlotte Kalla till årets idrottare. Hon vann före personer som Luleå Hockeys backklippa Jenni Hiirikoski, Älvsbyns skotercrossförare Elina Öhman och Gällivarebrottaren Johanna Mattsson samt lag som BC Luleå och Luleå Basket.
När 30-åringen får höra resultatet och vilka idrottare som är bakom henne lyser hon upp.
– Det är superhäftigt att damidrott är stark i Norrbotten. Andra norrbottniska framgångar inspirerar mig, säger hon och utvecklar sitt resonemang.
– Bara när vi har samling med LKAB en gång om året får jag massvis av inspiration. I april träffade jag flera andra fantastiska idrottare och då häpnades jag över hur många som har anknytning till Norrbotten.
Charlotte Kalla menar att det är svårt att hålla koll på alla idrottare och klubblag när hon är mitt uppe i sin egen elitkarriär. Träning och återhämtning gör att hon missar mer än hon egentligen vill göra.
– Jag har viss koll – men jag är inte jätteinsatt. Men exempelvis följer jag brottartjejerna lite extra eftersom att jag lärt känna dem genom åren i och med att vi har en gemensam samarbetspartner.
Tärendöprodukten menar att 2017 kommer vara ett speciellt år med många olika ansikten.
Anledningen till det var att hon fick inleda året med stor osäkerhet på grund av hennes tunga avslutning på 2016. Hon drabbades av hjärtflimmer under världscuppremiären i finska Ruka. Det blev offentligt att hon separerat från sin sambo Anders Svanebo. Efter det tog Kalla en omstart, stod över tävlandet i världscupen och började om i Skandinaviska cupen i stället.
Där och då var det inte många som räknade med stordåd under skid-VM i Lahtis i slutet av februari.
– Efter Finland kändes vägen jättelång att vandra. Jag var och famlade i början och visste inte riktigt vad jag behövde göra. Det var inte helt lätt, säger hon och fortsätter:
– Det var någon gång i januari som jag kände att det började flyta på. Jag fick de svar som jag önskade och under SM-veckan i Söderhamn kände jag: ”Nu, nu är det en annan nivå jag åker på”. Jag fick någon form av hopp och tro på att det faktiskt kunde gå vägen i VM.
Och det gjorde det verkligen. I genrepet i estländska Otepää veckan innan VM i finska Lahtis fick Charlotte Kalla det kvitto hon ville ha. I världscuptävlingen slutade Kalla tvåa bakom norskan Marit Björgen i tio kilometer klassiskt.
– Det betydde mycket. Lugnet jag kände under VM var jätteskönt, säger hon om loppet i Estland.
På fyra VM-starter blev det tre medaljer – två silver och ett brons. Hade det inte varit för den där brutna staven i tremilen hade det kanske kunnat bli fyra medaljer.
– Det var ett fantastiskt VM för min del, det var extra skönt med tanke på hur tävlingssäsongen utvecklade sig, säger hon och fortsätter:
– Att få prestera när det verkligen gällde och då jag önskade vara i form var fantastiskt. Jag gjorde en otrolig resa.
Av alla VM-lopp rankar hon silvret i tio kilometer klassiskt högst.
– Att jag kunde svara upp så bra i VM och prestera i en av mina absoluta favoritdistanser känns speciellt, säger Charlotte Kalla som lyser upp när hon tänker på att distansen helt plötsligt har blivit hennes paradgren.
– Det trodde jag aldrig skulle hända (skratt). Jag tänkte (i inledningen av karriären): ”Jag kommer aldrig kunna åka klassiskt”. Men numera är det helt annorlunda. Även om jag känner mig i halvtaskig form så känner jag mig mest trygg på den distansen numera.
Den härliga känslan hon hittade fram till under slutet av förra vintern tog Kalla med sig genom hela försäsongen, som hon återigen skötte på egen hand utanför landslaget, tillsammans med tränaren Magnus Ingesson och kompani i Team Kalla.
Det visade sig till och med bli ännu bättre. I slutet av november vann hon minitouren i finska Ruka och av bara farten vann hon även 15 kilometer skiathlon i norska Lillehammer helgen därpå. Och överkroppen pryddes av den gula ledarvästen hela vägen fram till julafton efter ännu en seger i italienska Toblach strax den 16 december.
Charlotte Kalla menar att hon, genom åren, lärt sig mycket av allt som hänt. Framgångar, motgångar – allting har stärkt henne.
– Hårt jobb lönar sig. Bara man vill, då går det, säger hon.
– Men det kan ta tid. Vilja är inte det enda som leder till utveckling. Det kan vara frustrerande ibland – men det är så himla skönt när det väl klaffar.