- Visst hoppas jag att det ska gå bra för laget, men det är klart att jag helst hade spelat själv, konstaterar 29-åriga Anna Vikman.
Kvällens gruppspelsmöte mot Kanada väcker precis som de tidigare matcherna närmast obeskrivliga minnen och känslor hos den norrbottniska OS-medaljören:
- Jag vet ju exakt hur det känns när man åker in i OS-arenan. Det är en alldeles speciell stämning: med allt det proffsiga runt omkring, publiken - allting! Det är nästan som en dröm att vara där, förklarar Anna med ett leende som riktigt hörs i rösten
Har OS-silver och brons
Tveklöst vet hon också vad hon talar om: 2006 var hon med att ta det svenska silvret i Turin.
Och fyra år tidigare; bronset i Salt Lake City. Då fick hon till och med en gata uppkallad efter sig hemma i Överkalix:
- För mig personligen är det nog det OS:et som betyder allra mest, säger Anna.
Att hon inte skulle finnas med i Vancouver verkade länge helt otänkbart. Efter Turin, då hon lyckats ta sig tillbaka från en jobbig överträning och spelade med Modos damer, pekade formen tvärtom spikrakt uppåt.
Men den 15 mars 2008, hände det som bara inte fick - och absolut inte får - hända.
Under en kvartsfinalmatch mot Skellefteå i Kempehallen blev Anna brutalt nedmejad av en motståndare och skadades så illa att hon fortfarande inte är helt återställd.
Hon berättar hur hon kom åkande med pucken då någon dök upp från sidan:
- Sedan sa det bara pang, och plötsligt hade jag hela hennes kroppstyngd mot mitt huvud. Jag snurrade genom luften och föll ned på isen. Käken bröts och jag tappade medvetandet.
Det blev början på en lång kamp mot en fruktansvärd värk i huvudet, svårigheter att tåla ljus och ljus och en närmast obeskrivlig trötthet.
"Hjärnan började koka"
När Anna förts med ambulans till sjukhus konstaterades det visserligen att hon inte hade några inre blödningar, utan "bara" en lindrig hjärnskakning, förutom käkskadan.
Men när hon efter tre veckors sjukskrivning började jobba och även försökte träna igen kom det ödesdigra bakslaget:
- Ute på isen kändes det som om hjärnan började koka, och sedan gick det aldrig över, konstaterar Anna rakt på sak.
I dag är läget något bättre, och någon bitterhet mot själva sporten känner Anna Vikman inte.
Tvärtom gläds hon över att kunna följa sina gamla landslagslagkompisar i Vancouver och nya talangfulla spelare, som Elin Holmlöv och Tina Enström.
Tippar brons
- Det har blivit mer fart och struktur och "mer hockey" sedan Turin, även om det behövs en skärpning i uppspelen och framför mål. Men sedan får man ju inte glömma att de andra lagen också har blivit bättre, menar Anna Vikman som inte utesluter att nytt blod även på ledarsidan kunnat ge en välbehövlig kick framåt, apropå att Peter Elander varit förbundskapten sedan 2002.
Resultatmässigt tippade hon tidigt på en bronsmatch.
- Vinner de den har de gjort det jävligt bra, säger hon.
Hon utesluter inte att hon kommer att vara tillbaka på isen någon gång, eller att det så småningom kan bli en flytt tillbaka till Norrbotten.
- Men just nu längtar jag mest tills jag ska bli helt frisk och kunna göra allt jag vill.
Hon lever på minnena
För fyra år sedan togs hon emot som en hjälte efter att ha tagit ett svenskt bragdsilver och sin andra OS-medalj tillsammans med damkronorna i Turin. Då verkade det självklart att sagan skulle fortsätta i Vancouver. Men i stället satte en våldsam attack på isen stopp för den tidigare Överkalixtjejens hockeykarriär och förändrade hela hennes liv. Nu följer Anna Vikman OS hemma från tevesoffan i Övik.
För två år sedan råkade landslagsspelaren Anna Vikman ut för en olycka på isen. Hon fick en rejäl hjärnskakning och kunde aldrig ta sig tillbaka till ishockeyn.
Foto: Fredrik Sandberg/SCANPIX
Så jobbar vi med nyheter