På andra sidan mattan. Nu är Johanna och Sofia Mattsson landslagsledare i stället för brottarstjärnor. I vår långa intervju berättar de om sina roller och karriärer.
De har ju varit här förr som ungdoms- och juniorbrottare.
– Då åkte man till Kiruna, Boden, Luleå, Haparanda. Det var ju..., säger Johanna Mattsson och lillasyster Sofia fyller på meningen:
– Norrbotten runt varje helg.
Johanna fortsätter:
– Ja, det var ju nästan så.
Då hette det Pontushallen. Nu är det Luleå Energi arena och SM-vecka i brottning under fredagens eftermiddagspass.
Mattssons är färdiga med karriären på mattan. Johanna gjorde sin sista match på SM 2022 och Sofia sin sista på OS 2021.
Nu är systrarna här som landslagsledare. Sofia är förbundstränare för dam- och U23-landslaget. Johanna är ansvarig för Elitcenter, där dambrottarna i Skåne regelbundet tränar ihop, och jobbar även på brottargymnasiet i Helsingborg.
– Att sitta här som ledare. Det är ju kul att man ändå kan få chansen att påverka. Det är något man brinner för och vet hur mycket det kan ge tjejerna utöver medaljerna. Kamratskapen de kan få. Roliga minnen. Åka på alla resor. Göra hela resan ihop. Och så får man själv vara en del av det också, fast man inte längre är aktiv. Det är jättekul, säger Sofia.
Johanna Mattsson fyller på:
– Sen på såna här tävlingar är vi mest här och observerar. När vi är ute med tjejerna på en internationell tävling eller ett internationellt läger. Då är det jobb från morgon till kväll. Då är man coach och man ska hålla koll på allting och man har ansvar för det.
De slog igenom tidigt som brottare och sedan tonåren har sporten varit en livsstil.
– Man är ju glad över att man får jobba med det som man har hållit på med i nästan hela sitt liv. Och som också är ens intresse, alltså träning och brottning. Det är man jätteglad över. Man får jobba med det som man brinner för, säger Johanna.
Det är svårt att släppa brottningen? Det är för roligt att jobba med?
– Jag har svårt att tänka mig att jag skulle sitta på ett kontor och göra någonting som absolut inte har med idrott att göra. Den dagen kanske kommer någon gång, vad vet jag. Men i dagsläget har jag jättesvårt att se mig själv jobba med någonting helt frånkopplat brottning eller idrott.
Du känner likadant, Sofia?
– Ja och just det att få sträva mot någonting, alltså utveckling. Det är det som är spännande.
35-åriga Johanna har två EM-guld och tre VM-brons. 34-åriga Sofia ett VM-guld, fyra EM-guld och OS-bronset från Rio 2016. Men när de ska prata om vad brottningen har gett dem pratar de inte om medaljer.
– Jag tror att det har format en väldigt mycket som person. Att man blir väldigt motståndskraftig. Det bygger upp en självkänsla och tro på dig själv. Att veta att man klarar hela så mycket mer än vad man tror och det bär man med sig överallt. Och att man litar på sig själv. Man tycker inte att så mycket är problem. Det mesta går att lösa, säger Sofia.
Johanna fortsätter:
– Det är lite grann att man är fokuserad på att hitta lösningar. Som i idrottsvärlden. Man skadar sig. Okej, vad ska jag göra? Ska jag operera mig, rehabba? Hur ser vägen ut? Att man hela tiden försöker kämpa och ta steg mot att det här ska lösa sig. Och att man kan ta med sig det till vanliga livet också. Att man blir lösningsorienterad.
Resan som ledare har nästan bara börjat och här får de själva ge tillbaka från sina karriärer.
Sofia säger:
– Det är klart att man har varit på många mästerskap och man kan bidra med erfarenheten till tjejer som nu ska gå samma väg. Det gör man gärna för jag tycker att det har varit en väldigt rolig resa. Man hoppas och vill att det ska gå bra för tjejerna också.
Och en del av tjejerna i deras landslag har nu fått sina idoler som ledare.
– En tjej berättade att ”mitt första minne av dig, då var jag sju år gammal. Du var på den och den tävlingen. Och nu är du min tränare”. En av våra tjejer brukar alltid skoja och säga att ”det är alltid en Mattsson vart jag än är. Om jag är i Malmö och tränar eller om jag är ute på läger eller är i Helsingborg. Jag har alltid en Mattsson som står och skriker på mig”. Jag sa bara: ”japp, så är det”, säger Johanna och skrattar lite.
Sofia Mattsson jublar efter sitt OS-brons i OS 2016 i Rio.
När vi börjar prata bästa minnen från karriärerna är det OS-bronset från Rio 2016 som Sofia lyfter fram.
– Ja, just att det var den medaljen som jag saknade och kämpat för så länge. Och sättet det blev på och att det var lite osäkert innan, säger hon och fortsätter:
– Det är klart att man uppskattar alla sina medaljer. Men jättemycket minnen tycker jag också är från just träningslägren. När man har gjort roliga saker. Man har bestigit något berg under någon träning. Vi har klättrat upp i Sierra Nevada. Vi har varit uppe i Gällivare och åkt skridskor och spelat hockey.
Har du ett favoritminne av vad Johanna har gjort?
– Ja, det är klart. Vi har ju vunnit EM samma år, säger Sofia.
Hon tänker på 2014 och Johanna är blixtsnabb med att svara:
– Jag skulle precis säga det. Om jag personligen skulle ta nåt är det den medaljen. Det är kanske inte min bästa merit. Men just med tanke på att jag två år tidigare fått min tredje korsbandsskada. Då sa läkaren faktiskt: ”Johanna, jag är ledsen. Men det här är inte en lätt uppgift. Det finns annat i livet. Du kan inte tävla på världsnivå om har du opererat samma korsband tre gånger”. Då kände jag bara: jag ska tillbaka. Det tog två år innan jag tävlade internationellt igen, säger hon och fortsätter:
– Efter det kände jag: om jag nu skulle skada mig igen. Då kan jag sluta. För nu har jag bevisat för mig själv och för alla andra. Jag kom tillbaka och vann EM-guld i mitt första mästerskap efter att jag hade varit skadad så länge.
Johanna Mattsson jublar efter EM-guldet 2014 när hon tagit sig tillbaka från sin tredje korsbandsskada.
Mattssons är kvar i sin sport, bara i nya roller. Nästa generation har börjat prova på deras livsstil så smått.
Systrarna säger att deras barn får syssla med vad de vill och att de inte vet om det kommer att bli brottning.
Sofias dotter My spelar fotboll, padel och brottas. I torsdags fyllde Johanna äldsta barn Sigge fyra år och då fick han sina första brottarskor.
– Han går ju på barnträningen. Sen vet jag inte exakt hur mycket brottning det är. Men han älskar att gå på träningen som han säger. Jag vet inte ens om han vet vad det är, säger Johanna.
Men han vet att hans mamma har brottats?
– Ja, han säger att mamma är starkare än pappa. Det brukar han säga.
Den här gången är Sofia snabb med att fylla på:
– Det stämmer ju.