En upplevelse.
Så beskriver Rosviksfostrade Jenny Fransson sitt äventyr i den indiska proffsligan Pro Wrestling League.
– Det var jättehäftigt och mycket större än jag hade trott. En jättestor liga, säger Jenny Fransson om sina tre veckor i New Delhi, Indien, i början av året.
Strax efter nyår landade hon och länets andra OS-bronsmedaljör Sofia Mattsson i Indiens huvudstad utan några större förväntningar på sin vistelse. Efter 23 dagar i landet hade både hon och Mattsson fått en upplevelse som kommer att följa duon genom hela livet.
– Jag har aldrig blivit så uppskattad som brottare tidigare. Alla där borta var imponerade av oss och det var häftigt att uppleva den uppskattningen vi fick. Det är verkligen ett minne för livet, säger Fransson.
– Vanligtvis brukar man längta hem efter tre veckor hemifrån. Men den här gången hade jag kunnat stanna en vecka till.
Att det inte skulle bli någon semestertripp blev Fransson varse om tämligen omgående. Över 200 brottare fanns i brottarhallen den första dagen. Men det fanns bara plats för 54 totalt.
– Inför hade jag tänkt att det skulle bli kul och lite spännande. Men jag hann bli lite nervös, säger 29-åringen.
Pro Wrestling League är en teamtävling med sex lag. I varje team ingår nio brottare – totalt handlar det om fem killar och fyra tjejer i varje lag.
– Det var en inledande auktion där man blir köpt av ett lag. I varje lag ingick fyra utländska brottare – två tjejer och två killar – och det fanns bara sex lag totalt, säger Fransson.
I hennes viktklass, 75 kilo, kryllade det av världsbrottare utöver OS-bronsmedaljören Fransson. Exempelvis fanns OS-vinnaren Erica Wiebe, Kanada och OS-tvåan Maria Mamashuk, Vitryssland, på plats.
– Men det var även europamästare och världsmästare där. Jag blev lite nervös och kände: ”Oj, vilken tur att jag ens fick komma hit”. Det var bara utländska medaljörer på plats.
Fransson behövde dock inte vara nervös särskilt länge och blev köpt av laget Jaipur Ninjas där hon blev en viktig stöttepelare i lagbygget – trots att hon hade legat däckad i influensa inför avresan.
– Jag hade ändå försökt hålla uppe formen och hade tränat på rätt bra som tur var, säger hon.
Rosviksprodukten gjorde succé i ninjatrikån och vann alla sina matcher utom en. Den mot kanadensiskan Erica Wiebe.
– Jag ledde faktiskt den matchen och är ganska nöjd. Jag gjorde en bra match – det gick bättre än förväntat, säger Fransson.
I 17 dagar pågick tävlingarna och intresset var enormt stort. Tv direktsände matcherna och vid sidan av mattan fick brottarna ägna tid åt intervjuer och fotosessioner. De aktiva behandlades som riktiga världsstjärnor.
– Brottningen är jättestor i Indien. Det var en helt ny upplevelse, säger hon.
På läktarna var det ofta fullt. Varje dag kom det mellan 3 000 och 5 000 åskådare.
– Det var helt galet. Publiken hejade, skrek och trummade – det var häftigt.
Och brottarna gick inte lottlösa från äventyret. Jenny Fransson vill inte nämna några summor på vad hon tjänade. Men enligt Pro Wrestling Leagues hemsida samlade hon i alla fall ihop 33 500 kronor i prispengar.
– Det är betydligt bättre summor än vi är van vid. Det är verkligen bra för oss som egentligen inte är van att få något, säger Fransson, vars lag fick respass i semifinalen.
I övriga fall har egentligen Jenny Fransson bara SOK-stödet att luta sig mot. Där får hon ett stipendium på 6 000 kronor samt betalda läger, resor och tävlingar.
– SOK är min stora sponsor. Jag har egentligen inga andra sponsorer. Jag får mest produkter – jag får exempelvis hur mycket ägg jag vill från en sponsor (skratt).
I New Delhi bodde brottarna på ett hotell i närheten av tävlingsarenan. Allt Fransson och hennes kamrater behövde fanns i närheten.
– Vi slapp resa runt och det var skönt, säger Fransson som dock hann se lite av Indien.
Exempelvis var hon en heldag vid världsarvet Taj Mahal och sedan blev det någon shoppingrunda.
– Vi var även och hälsade på en indisk familj. Men i övrigt hade vi allt vi behövde på hotellet, säger hon.
Sedan Indienäventyret har Jenny Fransson inte hunnit tävla något mer i år. Men strax är det dags. Mellan 7–9 april väntar internationella tävlingar i Ruse, Bulgarien. Sedan är det dags för EM i serbiska huvudstaden Belgrad mellan 2–7 maj.
– Jag visste inte innan hur jag ville göra. Men jag har bestämt mig för att gå både EM och VM, säger Fransson.
Brottnings-VM avgörs senare i år i Frankrikes huvudstad Paris (21–26 augusti).
– VM är huvudmålet i år. Fram tills dess blir det ungefär en tävling i månaden. Och sedan något läger utomlands. Men jag kommer mest att vara hemma i Sverige, säger 29-åringen som tänker fortsätta sin satsning åtminstone till OS i Tokyo 2020.
– Sedan får jag se hur det blir. Jag vet inte hur länge jag kommer att fortsätta.
I svenska landslaget har det skett en del förändringar i organisationen. Exempelvis har Fariborz Besarati har lämnat rollen som förbundskapten och ersatts av Törefostrade Sara Eriksson Dikanda. I mitten på mars höll hon sitt första läger med landslagsbrottarna i Helsingborg.
– Det blev jättebra. Klart det var annorlunda. Men samtidigt spännande med ny röst, träning och så vidare, säger Fransson som hade Sara Eriksson Dikanda som förebild som ung.
– Då var hon den bästa dambrottaren i Sverige. Hon har flera EM- och VM-medaljer och har varit på OS. Jag har en tröja här hemma med hennes autograf som jag har haft sedan jag var liten. Hon var en stor förebild för mig.