Mia Revonniemi är den första kvinnliga ordföranden i Kirunas Sportklubb. Hon har brottats sedan hon och en kusin följde med deras bröder till träningar när de var sex år gamla. Då tränade alla i klubben tillsammans men i dag har föreningen växt så pass mycket att grupperna är uppdelade. Numera blir det emellertid inte lika mycket brottning för egen del.
– Jag skulle verkligen vilja komma igång själv. Men jag tänker att mina flickor snart börjar vara i den åldern och då kan jag börja träna med dem.
Att Mia Revonniemi skulle bli ordförande hade varit på tapeten i många år och när det väl frågan kom var det inget svårt beslut att ta.
– Det känns stort att få förtroendet från föreningen, det känns bra i hjärtat säger hon.
– Även om jag inte ens bor här eller har några aktiva barn i föreningen så brinner jag ändå för den här föreningen.
När Mia Revonniemi var 18 år och började tappa intresset att fortsätta med brottningen inspirerade den förre ordföranden Lars Ola Särkimukka henne att fortsätta som ungdomsledare i klubben. Målet är att få de unga att stanna kvar i föreningen, ett sätt kan vara att erbjuda dem att vara ungdomsledare.
– Nu hör ju jag till ungdomarna och jag är 37, så det finns yngre som vi måste arbeta för att få in.
Alla ska ges möjlighet att vara med och brottas oavsett ekonomi eller fysiska och mentala förutsättningar. Mia Revonniemi hoppas att klubben kommer fortsätta att inkludera alla även efter sin tid i klubben.
– Alla familjer har ju inte ekonomiska förutsättningar att ha sina barn i en idrott. Då vill vi finnas där och hjälpa dem.
Klubben har jobbat för jämställdheten inom sporten men det har varit en resa. När Mia Revonniemi tävlade första gången som ung fick hon ha killtrikåer. I dag är det dock inga problem att skaffa utrustning. Hon anser att gemenskapen i klubben är bra och man gör vissa insatser under året som att plocka skräp eller sälja lotter.
– Man har liksom inte tyckt att det är något jobbigt för att det är något man har gjort tillsammans.
Under helgen går 100-årsjubileet av stapeln och föreningen har planerat det ända sedan 2019. Mia Revonniemi ser detta som en milstolpe.
– Det börjar kännas lite fjärilar i magen, det är spänd förväntan. Det är bara positiva känslor men man är lite nervös.