Irini Merleni
I början av mars kom Irini Merleni med sin mamma och sina två söner till Haparanda efter flykten från Ukraina. Ett halvår senare är hon tacksam för allt Haparandaborna har gjort för henne.
Samtidigt slits hennes familj mellan Norrbotten och Ukraina.
Både hennes mamma och hennes äldsta son har åkt tillbaka till Kiev.
– Jag saknar min son. Jag undrar bara när han ska komma tillbaka hit till mig – i säkerhet.
Hon har svårt att förklara varför de lämnat det som brukar kallas för världens fredligaste gräns för att åka tillbaka till ett land i krig. Men hennes mamma hade det svårt att lämna hela sitt liv bakom sig i sitt hemland. Och hennes sons vilja att återvända var för stark, så han är nu hos sin pappa i Kiev.
– Han har blivit 16 nu och tror att han vet bäst. Till slut fick jag säga: Okej, men vet att jag saknar dig, att jag älskar dig och att jag väntar på dig här.
Irini Merleni har samtidigt svårt att förstå.
– Många av mina vänner, unga fina män, har blivit dödade. Män som hade familjer. Jag blir så ledsen.
Irini Merleni vann olympiskt guld i brottning 2004. Hon är flerfaldig världsmästare och har även vunnit EM, till exempel i Haparanda 2004.
Hon har lagt av med brottningen sedan länge. Men det är via hennes kontakter inom idrotten som hon tog sig till Norrbotten och Haparanda.
HSKT:s ordförande Håkan Snell såg till att klubben och kommunen kunde hjälpa Irini Merlenis familj.
– Han har hjälpt mig och min familj mycket och varje dag hjälper han människor från Ukraina. Samma med Mattias Huhta, Kimmo Pekkala och Tomas Johansson. Vi har blivit ett team, säger Irini Merleni som nu har blivit involverad i föreningen.
Hon är nu tränare i HSKT.
– Vi är ett team och alla stöttar mig som tränare. Min brottarkarriär slutade ju för tio år sedan och jag har inte varit coach innan, men nu försöker jag ta fram gamla knep jag hade.
Hon tänker på kriget varje dag. Hon försöker hålla ihop familjen.
Men när hon börjar prata om brottningen lyser hon upp för en stund. Hon tar fram telefonen och visar en bild från HSKT:s läger i Finland förra veckan.
Yngsta sonen, Adam, står på prispallen med en silvermedalj runt halsen.
– Jag är väldigt stolt. Vi har bara varit här i ett halvår och han hade aldrig brottats innan vi kom hit.
Irini Merleni i bronsmatchen OS 2008.
Irini Merleni har skaffat sig två jobb. Sporten träffar henne under en lunchrast på Systembolaget. Hon är även servitris på Cape East.
Och på kvällarna lägger hon tiden på brottningen.
– Brottningen hjälper mig att tänka på annat än kriget.
Men när hon stannar upp är det svårt att tänka på annat.
– Jag har många nya vänner i Haparanda och Torneå. Folket här har varit väldigt vänliga och välkomnande och har stöttat mig och min familj. Självklart är jag glad över att ha träffat dessa människor, men jag oroar mig ju över mitt hemland varje dag, varje sekund. Ibland vågar jag inte öppna Facebook för att jag är rädd för vilka nyheter jag ska få.
Har du hopp för framtiden?
– Det är svårt att säga. Jag har inga drömmar nu, jag tackar bara Gud för varje ny dag. Innan kriget planerade jag hela tiden för framtiden och hade drömmar. Nu har jag bara mardrömmar om kriget.
Irini Merleni