910325 Boxning, Sverige - Holland, 4-6: Leif Keiski, Sverige.
Leif Keiskis resa från Pontushallens källarlokal som 13-åring till proffsfajter i Madison Square Garden i New York 15 år senare är värd att berättas. I en öppenhjärtig intervju tar den numera 49-årige Keiski oss igenom den krokiga vägen som tog honom över Atlanten där han boxades 30 proffsmatcher. I sin sista match boxades han om världsmästartiteln i supermellanvikt.
Vi tar det från början. Hur allt startade på området Tuna i Luleå 1979.
– Jag kom till Luleå till årskurs 3 och gick sedan hela grundskolan på Tunaskolan. Vi bodde på Tunastigen, jag tror det var på Tunastigen 8, eller så var det 10, om jag inte minns helt fel, säger Leif Keiski.
Keiski och hans syskon försökte acklimatisera sig i sin nya tillvaro och livet på Tunaskolan.
– Jag trivdes bra där och hade många bra kamrater. Men det ska väl också erkännas, jag var ingen A-elev, om man säger så. Skolan var inte så mycket för mig på den tiden men eftersom jag trivdes bra så var jag nästan alltid på plats i skolan, säger han och fortsätter:
– Lunchrasterna var det bästa. Jag kommer ihåg att vi fick grymt bra mat i matsalen.
Keiskis väg in till BK Rapps boxningslokal i källaren på Pontushallen kom sig av två anledningar. Ena var att bollkänslan kanske inte var den bästa och den andra hade med släktbanden att göra.
– Jag var inte mycket för lagsport så det blev varken Notviken eller BK Vråken för mig. Jag kommer ihåg att alla spelade basket, men det var inget för mig. Jag provade på boxning, karate och brottning. Men brottning hatade jag eftersom jag inte tyckte om att bli slängd. Men boxningen tyckte jag om och både min farsa och mina halvbröder hade hållit på med boxning en gång i tiden.
Sin första boxningsträning gjorde han som 13-åring och han kom att gilla sin tillvaro i ringen direkt.
– Vi hade ett bra gäng där och jag gillade mina tränare Tore Eliasson och Jan ”Janne” Karlsson, de var riktigt duktiga. ”Janne” håller väl fortfarande på och är tränare där, säger Keiski.
Från att Leif Keiski klev in i ringen gick det snabbt. Som 14-åring klev han in och boxades i division 2 för BK Rapp och under den säsongen fick han också chansen att åka på ungdoms-SM för första gången. Resultaten talade sitt tydliga språk.
Du förstod ganska snabbt att du kunde bli riktigt bra?
– Ja, jag var med där och gick och vann ungdoms-SM. Jag kände att jag hade talang för det och tränarna sa att jag var bra på att boxas och hade något speciellt, säger han.
Framgångarna i ringen fortsatte. Efter att ha gått klart årskurs nio på Tunaskolan valde dock Keiski att flytta söderut längs med Norrlandskusten. Från och med 1987 var det Sundsvall som gällde och han anslöt direkt till Sundsvalls Boxningsklubb.
Där och då tog amatörboxningen fart på allvar för honom.
– Jag gick aldrig något gymnasium utan började jobba direkt när jag kom till Sundsvall. Klubben hjälpte mig mycket med att komma till rätta i tillvaron. Jag boxade junior-SM 1989 och hade kunnat fortsätta i juniorklassen några år till men jag ville upp i seniorklassen så fort som möjligt.
910225 Boxning, SM, finaler: Lotfi Ayed, Rapid duckar i finalen mot Leif Keiski, Sundsvall.
Mellan åren 1989 och 1993 hann Keiski med att vinna ett JSM-guld och sedan följde fyra raka SM-finaler i seniorklassen varav två slutade med seger. Han hade även två finalplatser i Stockholm Box Open. Han var nu en del av seniorlandslaget.
Som 20-åring var han inte långt borta från att ta en plats i OS i Barcelona 1992.
– Vi hade satt upp det som mål men jag minns inte riktigt varför det inte blev något OS. Kanske var det att jag inte klarade att kvalade in.
1993 fick han dock chansen i både EM och VM för amatörer i klassen lätt tungvikt men där fick han tuffast möjliga lottning och lyckades inte ta sig till semifinal i varken EM eller VM.
930512 Boxning, VM: Leif Keiski, Sverige.
Efter säsongen 1993 kände sig den då 21-årige Leif Keiski klar med amatörboxningen och började snegla över Atlanten.
– Det fanns en proffsboxare som hette Roland ”Tigern” Ericsson som bodde i Göteborg och gänget runt honom ville ha ner mig till Göteborg för att bli ”Tigerns” sparringpartner. Det gick riktigt bra för min del och då kände jag att jag banne mig skulle bli proffs jag också.
Och sedan bar det i väg till Florida?
– Ja, Håkan Brock hade varit i Miami som proffs tidigare och jag blev inbjuden att komma och kolla där. Jag var där några veckor och älskade klimatet och hela upplägget med träningen. Sedan åkte jag hem till Sundsvall några månader innan jag drog i väg och satsade på proffslivet.
Om jag säger Muhammad Ali, Sugar Ray Leonard, George Foreman och Leif Keiski, vad säger du då?
– (Skratt) Ja du, det är helt galet att jag fick äran att få ha tränaren Angelo Dundee och det gänget. Det var en sådan ära och helt ofattbart. Dundee var en fantastisk människa, säger Keiski.
Den legendariske boxningstränaren Angelo Dundee hade varit tränare åt Muhammad Ali under 21 år mellan åren 1960–1981 och efter det tog han över världsboxare på löpande band. 1993 blev Dundee tränare åt Leif Keiski från Tunastigen.
legendariske boxningstränaren Angelo Dundee som tog Leif Keiski under sina vingar. Tidigare hade Dundee tränat namn som Muhammad Ali, Sugar Ray Leonard och George Foreman.
Det var inte vem som helst som fick chansen under Dundee helt enkelt. Men Keiski fick en biljett in till klassiska boxningsgymmet Dundees i Miami. Han trivdes bra och proffscirkusen tog fart direkt.
Sin första proffsmatch gick Keiski 3 december 1993 där han vann på teknisk knockout redan i den första ronden mot amerikanen Mark Sanford i en gala i Orlando.
Keiski inledde med 18 raka segrar under proffsäventyret. En seger han minns speciellt är den mot amerikanen Tom West 17 februari 1994. Skådeplatsen var Hyatt Regency Hotel i Atlanta, Georgia. Det minnesvärda för Keiski var inte att han golvade amerikanen och vann på teknisk knockout utan det var vad som hände efter fajten.
Efter knockoutsegern i Atlanta, Georgia, 1994 blev Leif Keiski, uppvuxen på Tuna i Luleå, inbjuden till Muhammad Alis bord för att snacka om fajten. Den numera 49-årige Keiski tar er här igenom hans karriär som slutade abrupt och bittert i pittoresk stad i före detta DDR 29 januari 2000.
Det var nämligen ett celebert besök som ville ha ett ord med svensken efter uppvisningen.
– Muhammad Ali satt med i publiken med folk från vårt stall och efter matchen fick jag gå till Alis bord och prata och hälsa på honom. Det är ett minne jag aldrig kommer glömma, säger Keiski.
Genom tränaren Dundee fick Leif Keiski träffa Muhammad Ali flera gånger men också många andra kända världsboxare.
Hur var Ali som person?
– Jag träffade honom några gånger och han hade ju sina sjukdomar redan då. Han var ju med i snacket även om han var skakis på grund av Parkinsons. Han orkade kanske inte så långa stunder men han hade humorn kvar och glimten i ögat. Det var så klart helt underbart och fantastiskt för mig. Både Dundee och Ali är ju enorma legender och det går ju knappt föreställa sig att få hänga med någon som man haft som förebild och idol i hela livet.
Här sitter Muhammad Ali på plats vid sitt bord samtidigt som Leif Keiski befinner sig i ringen där han knockar sin amerkanske motståndare.
Sammanlagt blev det 30 matcher som proffs för Keiski. Han vann 28 av dem, varav 19 kom på knockout.
Han boxades på arenor som Madison Square Garden i New York, Rio Casino i Las Vegas och Ballys Park Place Hotel Casino i Atlantic City.
Men den största matchen av dem alla, den ägde rum 29 januari 2000 i den forna östtyska staden Riesa, i Sachsen Arena. För motståndet stod tysken Markus Beyer. I potten – värdmästarbältet WBC (World Boxing Council) i supermellanvikt.
Keiski, som nu hunnit bli 29 år, hade nått sitt stora mål i karriären efter sju år som proffs. Nu skulle han äntligen få gå en titelmatch.
– Det är fortfarande svårt att prata om den matchen för mig. Jag vet vad jag var kapabel till och jag var och är enormt besviken över den matchen. Jag hade en chans där men det gick som det gick, men jag bjöd upp till en bra fajt, säger Keiski och fortsätter:
– Hade omständigheterna sett lite annorlunda ut så kanske det hade gått vägen.
29 januari 2000 gick Leif Keiski, till vänster, sin sista match i karriären. Han förlorade på knockout mot tysken Markus Beyer i den sjunde ronden. Matchen gällde världmästarbältet i supermellanvikt och närmare än så en mästarttitel kom aldrig Leif Keiski.
Tysken Beyer, som alltså kom in i titelmatchen med världsmästarbältet i sin ägo, var en boxare som använde sig av stilen southpaw, det vill säga han gick med sin högra hand och fot framåt.
Något som passade Keiski illa, då han själv körde ortodoxa stilen med vänster hand och fot först.
– Jag hatade att möta boxare som körde southpaw. Så det var också en del i det. Men jag skulle ha haft en lite annorlunda taktik, då hade jag kunnat slå ut honom, säger Keiski.
I den sjunde ronden tog matchen slut.
– Jag fick ett slag mot njuren och levern och det träffade så pass bra att jag inte tog mig upp och blev uträknad.
Det skulle visa sig att det inte bara var titelmatchen som tog slut i den sjunde ronden. Det blev nämligen så abrupt att det blev Leif Keiskis sista framträdande som boxare i karriären. Men det var inte tänkt så.
– Jag hade kvar ett och ett halvt år på kontraktet. Så min tanke var efter förlusten att jag skulle samla ihop mig men så blev det inte.
Vad hände?
– Jag kom hem till Sverige och skulle ladda om. Men det mentala efter förlusten var enorm och det var tufft att komma igång med träningen. Jag var inte mentalt där för att börja träna hårt igen.
Sakta men säkert sjönk beslutet in att karriären var över.
– Jag visste ju vad som krävdes och tiden gick och jag gick upp i vikt. Sedan fick jag en son i den vevan också. Då började se över mina val helt enkelt.
Keiski har bara sett titelmatchen en gång i efterhand och det skedde ungefär tio år efter den ägde rum.
– Den väcker fortfarande frustration, till och med nu när vi pratar om den. Jag blir inte glad när jag tänker på den fajten.
29 januari 2000 gick Leif Keiski, till vänster, sin sista match i karriären. Han förlorade på knockout mot tysken Markus Beyer i den sjunde ronden. Matchen gällde världmästarbältet i supermellanvikt och närmare än så en mästarttitel kom aldrig Leif Keiski.
Numera bor 49-årige Leif Keiski i Märsta utanför Stockholm. Efter karriären fick han förfrågningar att börja som tränare i några klubbar men han kände att han inte ville hoppa på det tåget. Det var inte heller något som han kunde försörja sig på helt i Sverige, berättar han.
Vägen till det civila karriärvalet har han faktiskt proffsåren i USA att tacka för. Eller det var i alla fall där och då ett frö såddes.
– Angelo Dundees gym hade ett samarbete med ett polisdistrikt i Miami där människor jobbade med ungdomar som hade hamnat snett i tillvaron eller ville prova på att boxas. Då fick jag vara där och hjälpa till ibland och det är genom den vägen som det väcktes ett intresse att jobba med ungdomar, säger han.
Så vägen in till att jobba med ungdomar var därmed utstakad.
– Jag fick chansen att jobba på ett HVB-hem direkt även fast jag inte hade utbildning men efter ett år där så var jag tvungen att gå en utbildning för att kunna jobba kvar. Jag gick utbildningen och trivdes verkligen och jobbade vidare flera år på det där HVB-hemmet.
Från HVB-hemmet gick han sedan vidare till det han även sysslar med i dag. Nu jobbar han åt SiS (Statens institutionsstyrelse) med ungdomar som faller under LVU (Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga).
– Det här har blivit min grej och jag har en bra känsla för att nå fram till ungdomar. I och med det kan ungdomarna nå mig och vågar öppna upp sig och prata med mig.
Det måste vara en fin känsla i kroppen när du når fram till ungdomarna?
– Ja, det är enormt härlig känsla. Jag brukar ibland stöta på ungdomar som jag hade hand om för flera år sedan och nu i dag är de vuxna och vissa har utbildat sig, de har körkort och har ett yrke. Dessutom håller de fortfarande kontakt med mig och det ger mig mycket, säger han.
Där han jobbar i dag är det låsta avdelning och ungdomarnas problematik ser olika ut. Det kan vara allt från droger, annan kriminalitet eller självskadebeteenden som Keiski möta av varje dag.
– Det passar inte alla människor att ha det här som yrke. Det gäller att kunna ha rätt avstånd och en viss distans till det, för ibland går det ju inte så bra för vissa ungdomar, säger Keiski.
Leif Keiski är idag 49 år och bor i Märsta utanför Stockholm.
Leif Keiski har många tränare som han vill tacka för sin framgång.
– Jag tycker om att nämnda dem för de har betytt så mycket. Det handlar om Tore Eliasson i BK Rapp som var min första tränare. Sedan är det Mats Berntzén och Per Ljungström från Sundsvalls BK. Och sedan självklart Angelo Dundee som jag hade som tränare under alla år som proffs.
Hur ser relationen med Luleå ut nuförtiden?
– Jag har fortfarande kontakt med folk från Luleå men nu har det blivit många år sedan jag var uppe och hälsade på.
Vad betyder BK Rapp för dig?
– BK Rapp betyder extremt mycket för mig och sitter jättevarmt om mitt hjärta, säger Keiski och blir sedan ivrig att berätta en sak som fortfarande betyder mycket för honom sedan tiden i Luleå.
– När jag satt på tåget till Nordiska mästerskapet i Finland så hade min tränare i BK Rapp Tore Eliasson skrivit ett brev till mig som han sa att jag skulle läsa på tåget.
Den 16-årige Keiski satt där i sin tågkupé och läste igenom det två A4-sidor långa brevet som tränaren hade skrivit på sin skrivmaskin.
– Jag läste brevet och jag har fortfarande kvar det än idag. Det har betytt så mycket för mig och jag skulle vilja att andra människor fick se vad han skrev. Brevet handlade inte bara om själva boxningen utan också hur man skulle bete sig som person och människa utanför ringen.
Att brevet hade, och fortfarande har, en stor påverkan för Keiski är ingen överdrift.
– Jag har varit överallt i världen men har fortfarande kvar brevet. Jag brukar läsa igenom det med jämna mellanrum.
Han gav dig lite livskunskap helt enkelt?
– Ja, exakt så. Livskunskap är det rätta ordet.
940217 Boxning, Fight Night, Atlanta: Leif Keiski, Sverige i sin match mot Tom West.
Frågan är om Tore Eliasson kunde ana att karriären som började i Pontushallens källare, gick via Muhammad Alis tränare till en titelmatch om världsmästarbältet i forna Östtyskland.
– (Skratt) Ja, det kunde man aldrig tro, säger Leif Keiski.