Ett annorlunda äventyr för Kim i Colombia
Han bytte Luleå mot Colombias huvudstad Bogotá.Och Luleå SK mot storklubben Santa Fé.Möt 14-årige Kim Larsson-Gardell, som lever ett annorlunda fotbollsliv i Sydamerika.- Det är stor skillnad att spela här och hemma i Sverige, säger han.
Som åttaåring började Kim Larsson-Gardell spela med Luleå SK. Men sedan augusti i år är Luleå och Sverige utbytt mot Colombia och spel i huvudstadens storklubb Santa Fé:s P95-lag.
Foto: privat
14-åringen förklarar att det kan behövas ibland.
- Tisdag till fredag är det träning. Lördagar, och ibland söndagar, är det match, säger han.
I snart tre månader har Larsson-Gardell bott i Colombias huvudstad Bogotá.
Efter att ha växt upp i Stockholm, och spelat med bland annat Hammarby och Enskede, flyttade han med sin mamma, som är från Luleå, och syskon till Norrbotten som åttaåring och började spela med Luleå SK.
- Jag har alltid gillat LSK. Jag var uppe i somras och spelade Piteå Summer Games med dem, säger han.
Men sedan augusti i år är Luleå och Sverige utbytt mot ett proffskontrakt i det stora landet i nordvästra Sydamerika.
Ett snabbt och tekniskt spel
Här bor Larsson-Gardell med sin pappa, och sedan en tid tillbaka spelar han i storklubben Santa Fé:s P95-lag.
- Det finns tre olika 95-lag och jag spelar med det högsta laget. Jag gillar att spela offensiv mittfältare, det är det roligaste. Hittills har jag spelat fyra matcher och gjort ett mål och en assist, berättar han.
Hur är det då att vara svensk ungdomsspelare i Colombia. Det måste vara en ganska stor omställning?
- Ja, verkligen. De spelar ett snabbt och tekniskt spel, och planerna är gropiga. Men de har grymt bra bollkontroll ändå. Och så är de grymt brutala i närkamperna. Hade det varit i Sverige hade hela laget blivit utvisat.
Har det tagit tid att anpassa sig?
- Ja, jag håller fortfarande på att anpassa mig. Det tar lite tid att göra det. Det stora problemet är att staden ligger på hög höjd: 2600 meter över havet. Det gör att det är lite jobbigt med konditionen.
Vad säger dina lagkompisar. Det är väl inte särskilt vanligt att en svensk kille spelar med dem?
- De tycker det är jätteroligt. Jag kan ju inte spanska och det tycker de andra i laget är jätteroligt. Min tränare kan räkna till fyra på engelska, det är allt.
Hur gör ni då för att kunna prata med varandra?
- Pappas tjej kommer från Colombia så hon hjälper mig att tolka på träningar och matcher.
Larsson-Gardell håller på att lära sig spanska.
Och så går han i en svensk skola också.
Fast på distans.
Det innebär att han sköter skolan hemifrån och får böcker och uppgifter skickat till sig från Sverige.
- - Vi går på en skola som kallas Sofia Distans. Det är en skola där barn och ungdomar som bor utomlands går i. Mina klasskompisar bor i Mexico, Argentina och Uruguay. Så det är en internationell klass.
Det låter ganska skönt att kunna styra din egen skoldag?
- Exakt. I dag började jag skolan klockan tolv...haha.
Hur är det att bo i Bogotá?
- Bogotá är riktigt stort. Tolv miljoner invånare. Man måste anpassa sig som människa också. Det är livsfarligt att gå ut efter det har blivit mörkt. I alla fall i vissa delar av stan. Det går heller inte att man stannar kvar efter träningen. Vi tränar mellan fyra och sex på eftermiddagen, sedan är det raka vägen hem.
Hur ser du på din framtid som fotbollsspelare?
- Drömmen är ju alltid att bli proffs. Men först och främst vill jag utvecklas så mycket som jag kan. Och att spela här med Santa Fé tror jag kan ge mig mycket och göra så att jag blir en bättre fotbollsspelare.
Så jobbar vi med nyheter