Sandra Eriksson tar emot hemma på den nybyggda hästgården i Bränslan utanför Boden. Här bor hon tillsammans med sambon – och den framgångsrike travtränaren – Petter Lundberg. Sandra är lärling hos Petter och runtom i hagarna betar uppemot 30 hästar. Gårdshunden Theo skäller lite extra på dem som för tillfället lagt sig ner för att vila sig i gräset.
– Han älskar att retas med hästarna. De blir rätt trötta på honom i bland, säger Sandra och kallar på hunden.
Annars är det fullt sjå på gården. Sandra och Petter ska nämligen ha öppet hus under lördagen. Alla som vill – hästintresserade eller ej – är välkomna att ta sig en titt. Travfesten i Boden lockar folk från hela Norden och det är ett perfekt tillfälle att skapa kontakter i travvärlden.
– Det kan ju komma nya eventuella hästägare, säger Sandra.
23-åriga Sandra Eriksson blev tidigt hästintresserad. Som barn var hon ofta hemma på gården hos sex år äldre Hanna Olofsson, numera en berömd travkusk, från Boden.
– Hanna har varit som en storasyster för mig. Vi hade väldigt kul, red hästar och härjade. Ja, du vet som man gör.
Vid 13 års ålder fick Sandra sin första passhäst och när hon fyllt 16 tog hon sin montélicens. Sandra är än i dag en av landets främsta montéryttare.
Men nu funderar hon på att lägga montéridningen på hyllan.
– Tyvärr är det så att monté tar väldigt mycket tid. Någon gång måste man ju prioritera så vi får väl se hur det blir i framtiden.
Kan det bli så att du lägger av helt med montéridning?
– Jag har inte bestämt något än, det är ett jättesvårt beslut. Men det lutar åt det hållet.
Trots sin unga ålder har Sandra Eriksson hunnit bli relativt etablerad inom travsporten. I fjol tilldelades hon Stig H Johanssons stipendium – och i år har hon redan tagit elva segrar. Jämfört med nio i fjol, totalt.
– Det har gått bra för mig i år. Jag har haft flyt när jag har kört. Utan att skryta på något sätt har jag någon slags förmåga att lyckas med hästar som inte alla lyckas med.
Vad är hemligheten bakom det?
– Jag önskar att jag visste. Det är kanske någonting som jag utstrålar, något som hästarna känner av. Jag vet inte.
Hon väntar dock fortfarande på sin första V75-seger. Och förhoppningen är att den ska komma i dag på hemmabanan i Boden där hon ställer upp i fyra V75-lopp.
– Jag har en bra känsla. Vår egen häst Flora Tooma ska kunna göra ett bra lopp och vara med där framme, men även Leverera som jag kör i lärlingsloppet kan göra ett fint lopp.
Vad betyder ett fint lopp då?
– Hon kan nog vara med och kriga om segern.
Men det är tufft motstånd på Peabtravet, det vet Sandra Eriksson om. Bland annat ställs hon mot sambon Petter Lundberg och den formstarka hästen Pompano i V75-2. Och en viss prestige lär det nog bli.
– När man tävlar vill man ju alltid vinna. Men samtidigt, om jag nu inte vinner önskar jag hellre att han vinner än att någon annan gör det. Men helst vill man vinna (skratt).
Hur är det att vara lärling hos sin egen sambo?
– Ja du, det är en intressant fråga (skratt)... Det funkar bra, det funkar bättre nu än vad det gjorde för några år sedan.
Hur menar du?
– Dels har vi hållit ihop så pass länge. Men man har nog också börjat välja sina fajter. Förut kunde man ta lite för många fajter, innan man visste hur den andra personen fungerade. Nu är vi ganska inlärda och bägge två är ju extrema tävlingsmänniskor vilket kanske inte alltid underlättar (skratt).
Visar sig det även här hemma?
– Ja, ja, ja, absolut.
Hur då?
– Det kan bara vara något simpelt som när man är ute och promenerar och den som kommer först till en lyktstolpe säger: "Jag vann". Man försöker skämta om det, men det är ändå lite allvar.
När V75:an i Boden avgörs är 30 av 33 kuskar män. Travsporten är än så länge väldigt mansdominerad precis som jargongen, något som Sandra ofta märker av.
– Ja, det tycker jag nog. I början tänkte jag inte så mycket på det. Men nu i år när det har gått så bra tycker jag nog att det märks.
På vilket sätt?
– Jag tycker att man har en annan jargong med de andra tävlande. Sen kan det ju sticka i ögonen när en ung tjej lyckas med hästar som de rutinerade karlarna inte lyckas med.
Kan du få kommentarer?
– Nej, nån enstaka sådär. Men det gör bara att man känner ännu mer att man vill...
Slå dem?
– Ja, precis. Om någon skulle säga något stärker det mig bara. För då vet jag att de är avundsjuka, att det går bra för mig.