Med travhästar och personal på två håll och travtävlingar på banorna runt om i landet så betyder det att Petri är på resande fot under många av veckans timmar.
Tröttande och litet slitsamt förstås.
– Så länge jag är frisk och tycker att det är kul så är det inte jobbigt. Det har blivit en livsstil men det gäller att jag skaffar mig rutiner och något vi kan kalla för veckoschema, säger Petri och förtydligar:
– Helgerna är närmast heliga för mig. Då är jag oftast hemma i Torneå och planerar för den kommande veckan. På måndagen sköter jag om anmälningar till olika banor, bokar resor och så vidare. På tisdagarna är jag i Boden, på onsdagarna på Solvalla. Vare sig jag har hästar till start eller inte så vill jag vara tillgänglig för mina hästägare där. Torsdagen tränar jag hästar i Stockholm och på fredagarna är det träningsdag i Boden. Klart att detta flackande tröttar men jag har bra personal och stöd från familjen annars skulle det inte fungera.
Hobbyn volleyboll hinner han inte med längre men Asplövens hemmamatcher i hockey missar han inte då han har sonen i föreningen.
– Jag är nöjd över att jag valt det här livet och jag är stolt över att bli respekterad när jag berättar att jag är travtränare. Skillnad det mot situationen för travsporten i Finland. Där funkar det inte alls. Travet är på dekis där och det är väl för sent för att få någon förändring till stånd.
– I Sverige har det också varit några tuffa år för oss som jobbar med trav men det är på väg att vända, fortsatte Petri. Men prispengarna måste höjas. 1992 var förstapriset i silverdivisionen 125 000 kronor eller lika mycket som vi kör om ikväll, 23 år senare. Utgifterna har stigit oerhört mycket men höjer jag träningsavgiften så försvinner hästägarna. Då har de inte råd längre.
Bodentravet är förstås ett bra exempel på hur man sköter en travbana och Norrbottens Stora Pris ett exempel på hur man själva kan fixa ett lockande förstapris, anser Petri Salmela.