Låt mig erkänna det direkt: Jag är en bollmänniska, en lagknarkare. All min ensamträning har utförts under tvång och lidande. Att springa för springandets skull har alltid varit en plåga, en flagellantisk rit.
Därför har jag alltid varit lite rädd för konditionsidrottare.
En del skidåkare är faktiskt okej. Sura, lite vresiga exemplar som Marcus Hellner verkar inse vilken smärta de faktiskt utsätter sig för.
Men orienterare? Är de inte lite för glada? Lite för välartade? Det är något misstänkt med dem.
Jag tycker om att konfrontera mina rädslor. Så jag åkte till Boden.
Det börjar redan i Sävast. En grupp människor kommer cyklande efter riksväg 97 på mountainbikes med notställ fastmonterade på styret. Ju närmare Boden arena man kommer desto fler människor dyker upp. Folk på cyklar, rullskidor, vanliga joggare...
Det är "vilodag" i O-ringen.
Hade jag sprungit omkring i skogen under två dagars tid – och visste att jag skulle göra det i ytterligare tre – hade jag slagit upp en brassestol i solskenet, tänt grillen och knäppt en kall öl. Orienteringsfolket tänker annorlunda. Okej, jag fattar att den yppersta eliten aldrig kan slappna av, men resten? Grillröken lyser med sin frånvaro, den provisoriska jättecampingen vid arenan är full av husvagnar, tält och bussar men tom på folk. Var är alla?
Var som helst, tydligen. Man måste ju aktivera sig.
– Vi kom just från Storklinten, det var ganska många där som var ute och rekognoscerade inför morgondagens sträcka, berättar förre NSD-nestorn Leif Hammarström, pressansvarig för tävlingen.
Vissa har åkt på norrbottnisk sightseeing, andra gör stan. Inne i centrum går det tretton orienteringsoveraller på dussinet och på fotbollsplanen spelar ett gäng ryska ungdomar. Davai, davai, "kom igen", ekar mellan hammarslagen från kojbyggande pojkar och tjuten från förtjusta parvlar inne i hoppborgen. I ett tält bredvid kan man "pimpa" sin kompass, pynta den med färgglada snören.
Vilodag? Jojo.
O-ringen är en gigantisk tävling. Just i år har ungefär 12 000 tävlande från drygt 30 länder rest till Boden för att delta. I öltältet – jag skriver öltältet för att det ser ut som ett sånt, men det enda jag ser i kylarna är mineralvatten och läsk – sitter ett gäng mer långväga gäster. Steve Round och Brooke Martian från England, Nancy Hayes från kanadensiska västkusten och Andre Morkel från Australien. Anledningen till at de kommit hela vägen till Boden?
– Orienterings-VM i Finland. Det passade bra, att bara svänga förbi här på vägen hem, säger Steve och skrattar, innan han blir allvarlig.
– Men det är ju för få människor här, det är ju bara hälften så många som normalt.
Till norra Sverige kommer inte lika många orienterare som när tävlingarna avgörs längre söderut, men det gör också att logistiken blir hanterlig. Trots Steves dubier kring deltagarantalet är det ytterligare en halv kommun som besöker garnisionsstaden under veckan.
– I Australien är orientering... Eeehhh... Inte så här stort, säger Andre Morkel, som rest hit direkt från en tävling i Ryssland.
Jag frågar kanadensiskan Nancy hur orienteringen mår i hennes hemland.
– Det har jag ingen som helst aning om, säger hon.
– Nancy har aldrig orienterat förut, jag har tjatat hit henne och i morgon ska hon starta för första gången någonsin, säger Brooke och skrattar.
Nancy blänger på henne och himlar med ögonen.
– Hon är jättesugen, säger Brooke och skrattar igen. Hjärtligt.
Nancy ser mer ängslig ut.
Det kan jag förstå.
Men inte mycket annat.
Alla dessa människor, från alla dessa länder, i alla dessa åldrar – från knattar på 10 år till farbröder på 92 – som jag och Nancy aldrig kommer att förstå. Människor som betalar tusentals kronor för att resa hundratals mil och springa omkring i en skog som lika gärna hade kunnat ligga bakom den egna stugknuten.
De är värda all respekt. Jag imponeras av dem.
Jag kan bara inte förstå dem.
Men jag har i och för sig aldrig försökt att pimpa min kompass.