Boden hade gjort en högst medioker match, Skaras stora spelare hade täppt till de flesta luckor som fanns i försvaret och de få som dök upp fanns det ingen som vågade springa i. Det kändes som att Bodenspelarna kanske var en smula nöjda, att de inte riktigt iddes ta i tillräckligt för att vinna, att det någonstans djupt inombords kanske fanns en känsla av att en förlust inte skulle spela någon roll när laget ändå inte förlorat på de fyra första matcherna i serien.
Jag gick fram till bänken för att prata med Annika Sundqvist. Det gick sådär. Mittsexan blängde mot de jublande Skaraspelarna, sparkade till en vattenflaska och satte sig. Sundqvist var helt okontaktbar, svor och gormade, lite som Linda Blair, flickan som blir besatt av en urgammal demon i klassiska skräckfilmen Exorcisten.
Eftersom jag inte är fader Lancaster Merrin flydde jag till Emmy Nordmark. Det gick i och för sig att prata med henne – men språkbruket var inget de lär ut på prästseminariet.
– Vi spelar så jävla dåligt. Det är så jävla dåligt bakåt, det är så jävla dåligt framåt, vi spelar bara i sidled. Fan, så jävla tråkigt att förlora.
Så fortsatte det ett tag. Och ett tag till. Plötsligt skulle Skara ta en lagbild just bredvid oss och när spelarna jublade för fotot brast det för Nordmark. Igen.
– MEN HÅLL KÄFTEN!
Det går naturligtvis att peka finger, att förmanande och förnumstigt påstå att det inte är så förebilder ska bete sig. Jag har bara ingen lust – därför att jag tycker det är ganska befriande.
I en idrottsvärld där allt mer handlar om varumärkesbyggande fjäsk, där känslor är bannlysta och robotmässig repetition premieras, är det skönt att se idrottare som faktiskt beter sig som människor.
Det är också hoppfullt – därför att personer som hatar att förlora så till den milda grad kommer inte att vilja göra det igen.
Emmy Nordmark fortsatte.
– Jag är så jävla dålig förlorare, alltså. Det är skittråkigt. Nu har vi en ledig helg också. Man får lida i två veckor, helst vill jag spela på en gång.
I det korta perspektivet förlorade Boden, sviten är bruten och det är naturligtvis bistert. Men i det långa perspektivet kan det här till och med ha varit nyttigt.
Boden Handboll har inte förlorat sedan 8 mars. Nu kommer spelarna plötsligt ihåg hur det kändes – och hur värdelöst det är.
Klarar de inte av att utnyttja det till att hitta tillbaka till vinnarspåret är de inte ens hälften så bra som jag trott.