Boden Handboll har aldrig spelat allsvensk premiär på hemmaplan och det ledde till viss nervositet innan match. Annica Sundqvist är 26 år och har aldrig varit med om något liknande, tänk då hur det ska kännas för tonåringarna Sara Nordström och Elin Grahn. Det blev ett antal hetsiga SMS inom laget om ångeststillande promenader, men Ändå: När det blir dags för match brukar sånt inte spela roll. När spelarna springer in på planen och gör det första avkastet brukar de känslorna försvinna.
Hur det var i går?
Nervositeten försvann kanske efter hand, men i så fall på samma sätt som en spricka i Suorvadammen får vattnet i Lule älvdal att försvinna. Det började helt enkelt med en svallvåg – och fortsatte med en översvämning.
Guif tog ledningen med 4–3. Och utökade den. Och utökade den lite till. När det hade gått 25 minuter av första halvlek ledde gästerna med 11–5 och om jag nu tvingas använda ett ord som lämpar sig för tryck för att beskriva Bodens spel ligger nog ”anskrämligt” närmast till hands. Emmy Nordmark hade förvisso gjort tre mål, men missat åtminstone dubbelt så många lägen. Annica Sundqvist tog mindre plats på linjen än linjen själv och de ytterst få kantavslut som hemmalaget lyckades spela sig till åt gästernas målvakt upp med sylt och vispad grädde.
– Det var katastrofala minuter. De vill man helst bara radera från sitt handbollsminne, sa Sundqvist.
– Det var det sämsta i världshistorien, vi spelade som jävla krattor. Jag fattade ingenting, sa Nordmark.
Men sedan hände det grejer.
4 För det första flyttade Emmy Nordmark ut ett par meter i försvaret och punktade bort Guifs spelfördelare.
4 För det andra fick gästerna en utvisning som Boden vann med 3–0.
Där lugnade flodvågen av nervositet ner sig, flöt ut och försvann bland jubel, glädje och vilja.
När andra halvlek började stod det 10–12. Efter 13 minuter lobbade lillasyster Elin Grahn in 15–15 från kanten. I anfallet efter gjorde Annica Sundqvist 16–15 på samma sätt som hon gjort alla sina mål: Från linjen, lugnt och kontrollerat. Där någonstans insåg jag att Boden skulle vinna.
Jag har sett det här laget vinna och jag har sett det förlora – men jag har nog aldrig sett det förlora en jämn match. Det finns en inneboende styrka, ett driv och en hunger som gör de här tjejerna mer svårslagna än en blomfluga på amfetamin.
I år finns det dessutom en ingrediens till: Ryska målvakten Vicky Polshikova.
– Visst är hon duktig? Vi spelar så jävla dåligt bakåt, men hon bara står där – som en mur, sa Emmy Nordmark.
I första halvlek var det Polshikovas spel som höll nere siffrorna för Boden, utan henne hade inte vändningen över huvud taget varit möjlig. I andra halvlek? Jag räknade till 14 räddningar. Hon vann matchen åt sitt lag.
Boden klarade av både premiärnerver och motståndare. Boden vann och fick sina två pinnar. Boden såg förvisso inte bra ut medan allt det där hände – men jag tror inte att vi ska dra några större växlar av det.
Det här är fortfarande ett av länets roligaste lag med några av länets största krigarhjärtan.
De är nog till och med bättre än tidigare.
Till sist: Det roligaste hände egentligen efter matchen. Annica Sundqvist och Emmy Nordmark hade dragit på sig varsitt rött kort i slutsekunderna – osportsligt, absolut, men det gav också två poäng – och Nordmark satt på bänken, nära till tårar. Hon hade svår ågren över att de båda skulle vara avstängda i bortamatchen mot Hellton nästa helg. Det är bara ett problem. Man blir inte längre automatiskt avstängd för rött kort i slutminuten.
Nordmark har aldrig någonsin fått ett rött kort. Hon må vara förlåten för att hon inte vet hur det funkar.