Det går att ta på Emmy Nordmarks frustration, du måste ducka för svordomarna som flyger ur hennes mun (”snälla, skriv inte det där, mormor blir så ledsen”), det var ju inte så här hon ville att den här kvällen skulle sluta. Hon har spelat med Boden Handboll sedan klubben föddes, hon har varit med från division II till högsta serien, hon har lett laget och det var – naturligtvis – hon som gjorde Bodens första mål i det som hette elitserien förr i tiden.
Det historiska målet kom efter drygt två minuter, ett patenterat underarmsskott med konstig studs, lika lågt och smutsigt som en grävling på en soptipp. Så långt var historien om Boden Handboll en saga.
Sedan kom verkligheten ikapp.
Det var inte vackert.
Det var som att spelarna inbillat sig själva att de var hjältar på jakt efter jätten Bullerbråks fantastiska tofflor, beväpnade med allehanda magiska svärd, osynlighetsmantlar och förunderliga ringar – och plötsligt vaknade upp ur dagdrömmen framför en uppretad björn med en grankvist i näven.
Boden Handboll har pratat om slutspel, om att sluta femma, om att göra succé. Jag vet inte vad som hände – men jag vet att med det här spelet skulle inte Boden sluta femma ens i division I norra. Anfallsspelet var ett gytter av bortkastade och bortsprungna bollar, misslyckade passningar, dåliga värderingar och skeva skott.
Försvarsspelet kan jag inte analysera.
Jag såg knappt till det.
Skövde slutade femma i fjolårets elitserie, de tog platsen som Boden vill ha i år, men om den målsättningen ska bli verklighet är det såna här matcher som Boden måste vinna. Boden var inte ens nära.
Två situationer definierar matchen. Den första: Skövde har fått straff i andra halvlek, bortalaget tar så seriöst på uppgiften att Fatos Kücükyildiz och Malin Larsson bestämmer vem som ska lägga den med hjälp av en klassisk sten-sax-påse. Kücükyildiz påse vinner över Larssons sten och mittnian satte 23–13. Den andra: Ekaterina Lubyanaya läser ett utkast perfekt, snor bollen mitt i Skövdes uppspel och kommer helt fri. Hon hoppar in, väntar ut målvakten och hittar luckan mellan benen. Bollen studsar i ribban och när Lubyanaya ska ta returen halkar hon.
Skövde var avslappnat, spetsigt och uppsluppet. Boden var krampaktigt, trubbigt och förtvivlat.
- De var bra, absolut, storleken större i dag – men det suger så förbannat att vi var så fruktansvärt dåliga i dag. Vi står som 14-åringar och tittar i försvaret när de kommer, säger Emmy Nordmark.
Anfallsmässigt…
- Kontringarna ska ju vara vår styrka! Vad hade vi, tre stycken på hela matchen? Det är förjävligt.
Vad händer nu?
- Nu åker vi hem och ältar. Ältar, ältar, ältar och ältar. Sen går vi och lägger oss, ältar, inser att vi inte kan sova, ältar lite till, går till jobbet, ältar ännu mer – och sen är det träning. Då får det vara färdigältat. Då är det bara att köra, vi har match på måndag och då jävlar. Vi är inte så här dåliga.
Det negativa är att jag aldrig sett Boden Handboll sämre. Det positiva? Premiären är avklarad och det är inte den här matchen som kommer att definiera laget, spelarna eller tiden i elitserien.
Det är de som kommer härnäst.
Är det här laget bra på riktigt är det dags att visa det nu.