Boden Handboll har varit en av länets mest sympatiska elitklubbar de senaste åren. En kärna av lokala förmågor har lett några unga talanger och ett fåtal spetsiga utlandsvärvningar till en position som Norrbottens självklara draglok – men mer än så har det liksom aldrig blivit.
Vid det sista klivet, till elitseriekval och ännu högre, har Boden alltid halkat till, snubblat en smula, tappat takten.
Emmy Nordmark befinner sig alltid i toppen av skytteligan.
Annica Ölén är en av seriens bästa linjespelare.
Carin Bergdahl har en fruktansvärd vänsterslägga.
Därifrån har Boden plockat in talanger från länets ungdomsverksamheter, man har försökt hitta kompetens bland universitetsstuderande sörlänningarna och när det inte räckt till – vilket det sällan gjort – har klubben värvat från utlandet.
En sak har dock fattats: Kontinuitet.
Ja, jag vet, många av spelarna har varit med lika länge som jag jobbat som krönikör, men det är inte allt som räknas. Problemen har inte funnits där – utan på ledarsidan.
Tränare har hoppat av för att de inte längre orkat med arbetsbelastningen, tränare har fått sparken för att spelarna inte längre orkat med dem, nya tränare har tillkommit, försvunnit – och ibland kommit tillbaka.
Det här har naturligtvis varit ett problem för Boden Handboll.
Det har aldrig slutat i katastrof – men det har med all säkerhet skapat oro och osäkerhet.
Det här laget har aldrig varit den eftertänksamma handbollens främsta förkämpar, tvärt om. Kombinationerna har lyst med sin frånvaro, kantspelet har i bästa fall fungerat sporadiskt. Det har varit intuitivt, snabbt och publikfriande – men det har aldrig varit särskilt solitt. Laget har litat på sin fart, niometersspelarnas briljans och mittsexan Öléns – jo, hon hette Sundqvist tidigare – intelligens. Det har gjort Boden Handboll till ett topplag i Sveriges högsta serie, men det har också gjort att man aldrig haft något beständigt att huka bakom.
När det blåst snålt har det helt enkelt fortsatt blåsa.
Vi ska inte överdriva den spelmässiga betydelsen av att Bodens ledning plockade in förre förbundskaptenen Per Johansson som någon slags mentor inför säsongen. Däremot kan vi slå fast att utan den värvningen hade Tobias Pettersson – ung, välutbildad, härligt handbollsnördig, precis en sån tränare som klubben inte lyckats få tidigare – aldrig kommit till Boden. Johanssons kontaktnät är oerhört brett, hans rykte är solitt, vilket dessutom gett klubben chansen att faktiskt värva spelare från södra Sverige.
Där någonstans börjar den här säsongen.
Med större kompetens än någonsin.
Frågan är hur det passar länets mest känslosvallande spelartrupp.
Vi har sett vad Boden Handboll klarar av bara genom att lyssna på sin magkänsla, genom att låta tårarna spruta och glädjevrålen eka genom handbolls-Sverige.
Vi har ingen aning om vad som händer när det här laget ska styras av pilar och linjer, av intelligens snarare än intuition.
Det kan bli en obehaglig omställning – men det här kan också bli säsongen då Boden Handboll tar det sista klivet till den yppersta eliten.
Jag hoppas bara att inte klubben tappar sin själ på vägen.