"Mitt livs största och bästa beslut"

Det var efter VM i Italien 2007, som Johanna fattade det tuffa beslutet. Hon hade legat sjuk en vecka och haft gott om tid att fundera på framtiden.
Till slut kom hon fram till att hon inte hade den rätta motivationen för att satsa vidare för nå den absoluta toppen.
- Det krävs så mycket för att lyckas. Jag blev less och tappade glädjen, säger hon.
Låt oss blicka tillbaka. Johanna har alltid tränat flitigt och som ungdom tävlade hon i orientering och längdåkning.
VM - hennes sista stora tävling
I orientering var hon för övrigt uttagen i en elitsatsning i Norrbotten-Västerbotten.
- Men ska man lyckas i orientering - då måste man bo i södra Sverige, säger hon.
När Johanna började på Björknäsgymnasiet väcktes också intresset på allvar för skidskytte - mycket tack vare tränaren Kalle Grenemark.
- Kalle inspirerade mig, jag beslutade att börja satsa och det gick så bra på en tävling att jag fick åka till ungdoms-OS. Det sporrade givetvis.
Det ena gav det andra. Johanna vann guld i SM och JSM, tog silver i junior-EM och fick åka såväl världscupen som VM.
Hon ansågs som en stor talang och kunniga bedömare menade att Johanna hade kapacitet för att så småningom nå världstoppen och siktet var i första hand inställt på OS i Vancouver 2010.
VM i italienska Anterzelva blev hennes sista stora tävling och den minns hon med blandade känslor. Johanna sköt fullt i liggande i sprinten och hade medalj inom räckhåll, men kollapsade i ståskyttet och halkade långt ner i resultatlistan.
- Om jag lyckats lika bra i stående skyttet hade jag kunnat bli tre eller fyra. Det kom vi fram till när vi analyserade tävlingen efteråt.
Och då hade också ditt beslut kanske blivit ett annat?
- Den tanken har slagit mig. Framgång betyder mycket. Men samtidigt måste man brinna för det man sysslar med.
Visst brann Johanna i många år, men lågan blev svagare för att till slut nästan slockna. Hon säger att det helt enkelt blev för mycket. Under fem år var det fokus på skidskytte nästan dygnet runt.
Johanna säger att hon tränade ungefär 25 timmar i veckan. Lägg därtill 176 resdagar under året.
- Jag tänkte tävling hela tiden och ställde hela tiden höga krav på mig själv. Nu kom jag till en gräns. Det hade inte varit rättvist mot mig själv att fortsätta.
Övertalad av Kalle och Wolfgang
Kanske hade första tankarna på sluta fötts redan året innan. Våren 2006 nominerades hon i A-landslaget, tackade nej, men tänkte om och började jobba efter tränaren Wolfgang Pichlers krävande träningsprogram.
- Det var Kalle och Wolfgang , som övertalade mig. Sommaren gick också bra, men under hösten kändes det nästan som att jag gick in i väggen. Jag var oerhört trött. Kanske blev jag övertränad.
Johanna åkte världscupen hela säsongen och blev som bäst 28:a individuellt och femma med stafettlaget i Hochfilzen.
- Jag tränade seriöst, det tycker jag. Men man skulle till exempel "torrskjuta" mellan skyttepassen och det gjorde jag inte alltid. Jag hade inte samma brinnande intresse som många andra.
Utvecklingskurvan pekade hela tiden uppåt, men planade ut sista säsongen. Det påverkade också Johannas val.
- Jag gick framåt hela tiden. Men när jag inte hade samma hastighet i utvecklingen blev det jobbigt och sista året mådde jag inte riktigt bra.
Är det för stor press på elitnivå?
- Det beror på hur man är som person. Den största pressen får man oftast från sig själv.
Ångrar inte att hon slutade
Det är snart två år sedan Johanna slutade och steget till ett normalt liv var inte helt lätt.
- Det var som att kliva ut i ingenstans. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Ångrar du att du satsade så mycket på idrotten?
- Nej, inte alls. Jag har fått vara med om så mycket och det var en nyttig tid. Den gjorde mig starkare som person.
Vad minns du bäst?
- Träningslägren. Framförallt sommarlägren i Ruhpolding. Sedan minns jag tiden när man åkte rullskidor i Pagla med ett däck som släpade efter.
Johanna säger att hon tittar på skidskytte i TV och att hon ibland längtar tillbaka. Hon erkänner också att hon ibland slås av tanken hur det kunnat gå om hon valt att fortsätta sin elitsatsning.
I sammanhanget kan man snegla på Helena Jonsson, som idag är etablerad i toppen.
- Helena var en bättre skytt än mig. Men jag åkte fortare.
Har du kontakt med landslagsåkarna idag?
- Jo, jag brukar chatta på internet med en del.
NSD träffar Johanna i Pagla där hon lagt ned massor av träningstimmar på skjutvallen och i spåren. Bilderna tar vi på skjutvallen.
Hur känns det att vara tillbaka?
- Det känns bra. Pagla var mitt andra hem, men det var ett tag sedan jag var här. Just som jag slutat ville jag inte alls komma hit.
Johanna säger att hon mår bra och att hon trivs med sitt nya liv. Sedan ett och ett halvt år bor hon i Umeå och studerar till tandtekniker. Hon har lika lång tid kvar.
- Jag har ett helt annat liv än tidigare. Det var rätt beslut jag tog och jag har vuxit otroligt som människa, säger hon.
Johanna tränar fortfarande regelbundet, men gör det utan press. Istället kan hon åter känna glädje över ett timslångt pass i skidspåret.